Krönikor

Andreas Nielsen: Du glömmer väl inte Guds mirakel när du fått bönesvar?

Mirakler blir snabbt vardagliga och mindre viktiga.

När vi tappar bort glädjen över vad Gud gett oss kan vi börja tycka oss ha rätt till vad alla andra har i stället.

—   Andreas Nielsen

För drygt 14 år sedan kom jag och min fru Lina hem med vårt första barn, Selina Jo. Jag kommer ihåg vilken otroligt märklig upplevelse det var. Allt var nytt. Varför skrek hon? Vad vill hon? Kommer vi klara att ta hand om henne? Hon fick RS-viruset innan vi kom hem och vi hade henne i sängen mellan oss, hon låg på en kudde för att huvudet skulle komma upp lite för att underlätta för andningen. Jag lyssnade på varje andetag. Om hon gjorde minsta lilla uppehåll i andningen tände jag lampan och kollade. Jag minns att jag inte vågade somna, livrädd för att jag skulle rulla över henne i sömnen och kväva henne.

Ett av mina färgstarkaste minnen från Barnens bibel är en bild på kung Salomo när han håller ett barn i foten, med svärdet i ena handen för att dela det mellan två mödrar. Båda mammorna hade fött barn några dagar tidigare. Den ena mamman, säger Bibeln, somnade på sitt barn och upptäckte på morgonen att det var dött. Då tog hon sitt döda barn, lade det hos den andra mamman och tog hennes levande barn till sig.

Nu stod de framför kung Salomo, känd för sin vishet, och båda hävdade att det var deras barn. ”Ta svärdet och dela barnet på mitten”, sa Salomo­. ”Ja, gör det”, sa mamman vars barn hade dött. ”Nej, ge det hellre till henne”, sa barnets verkliga mamma. Salomo insåg vem som var barnets riktiga mor och gav henne barnet.

Jag tror att det var två mammor som längtat efter välsignelsen att få barn. Som många i min närhet hade de kanske gjort allt för att lyckas bli gravida. Men sedan somnar den ena mamman på det som var hennes välsignelse.

Jag tänkte på berättelsen för ett tag sedan och insåg hur lätt det är att somna på välsignelser i våra liv. Det som vi bett om och gjort allt för att Gud skulle ge oss. Saker som var enorma välsignelser och mirakler blir snabbt vardagliga och mindre viktiga. Och till slut kan vi bildligt talat rulla över och somna på dessa utan att vi märker det.

Vilka drömmar har du gett upp på? Vilka saker som du en gång längtade efter att få göra för Gud har du somnat på? Vilka saker som Gud har gett dig har du börjat ta för givet?

Problemet när vi tappar bort glädjen över vad Gud har gett oss är att vi börja tycka oss ha rätt till och vilja ha vad andra har. Precis som mamman som tog det levande barnet ur en annan mammas armar. Vi ser ner på vad vi har, jämför oss med andra och börjar åtrå det Gud gett dem. Min utmaning är som i en gammal sång: “Räkna dina välsignelser, nämn dem en och en. Se vad Gud har givit, och giver dig än”. Alltså en inventering av vad Gud har gjort. Kanske kommer vi påminnas och få en ny tacksamhet till Gud. Kanske kommer vi upptäcka välsignelser vi somnat på och låta Gud ge dem liv igen.

Fler artiklar för dig