28 september 2020

En tidning på kristen grund



Krönikor

All kritik är inte troll

I Svenska kyrkan finns i dag flera olika teologiska röster.

Det är som bekant lite knackigt med samtalsklimatet i Svenska kyrkan. Jag tror att det är bra att vi blir medvetna om det.

Det borde vara ganska okontroversiellt att säga att det har begåtts fel på flera sidor i den kyrkliga debatten och att det här med självrannsakan således kan vara meningsfullt för alla parter – inte bara för ”de andra”.

Nyligen meddelade ärkebiskop Antje Jackelén att hon lämnar Twitter som kommunikationsform och istället kommer använda det som informationsmedium. Jag har full förståelse för det. Twitter är verkligen inte alltid en mylla för goda samtal.

Samtidigt menar jag att det finns anledning för självrannsakan hos det svensk-kyrkliga etablissemanget. Det finns ett mönster att använda ”trollen” (på och utanför nätet) för att slippa bemöta saklig kritik.

Tyvärr exemplifierar ärkebiskopen detta när hon citerar (utan att namnge) bloggaren Patrik Pettersson som enligt mig är en både kunnig och saklig bloggare och präst i Stockholms stift. Genom att sätta ett citat från Pettersson i ett resonemang som inte alls stämmer in på hans bloggande får man intrycket av att han tillhör dem som fått Jackelén att lämna twitter. Men Pettersson skriver bara, i god och saklig ton, kritiska analyser som han vill ha svar på. Den kyrkligt initierade delen av sociala medier förstår vem som åsyftas. Men personen blir samtidigt inte tilltalad och får därmed svårare att försvara sig.

Ett bättre samtalsklimat kan inte innebära att man inte blir ifrågasatt. Ett bättre samtalsklimat handlar om att man kan ha en kritisk och konstruktiv diskussion utan att börja ägna sig åt personangrepp. Inom Svenska kyrkan finns i dag flera olika teologiska röster, som tar sig friheten att formulera sig på offentliga plattformar. Det är också sant att det finns en del troll – men rimligen måste ett intelligent samtal med flera olika parter vara främst en möjlighet inte ett problem?

Det är ju ett problem endast om man förstår det här i termer av en maktkamp. Inte om man förstår kyrklig gemenskap och samtal som ett ömsesidigt berikande.

Om man jämför Svenska kyrkan med Anglikanska kyrkan är det uppenbart att det i den senare finns en större öppenhet för olika teologiska rörelser. Man ser olikheterna som berikande. Mitt anspråkslösa förslag är därför att inte klumpa ihop kritikerna med trollen. Lyssna på argumenten och bemöt dem. Kanske har ”de andra” något att bidra med. Då kommer det bli uppenbart för de flesta att trollen inte är så intressanta.

Christoffer Skogholt, doktorand i religions­filosofi

Fler artiklar