Andreas Nielsen: Levande hund eller dött lejon?

Tacka Gud för det som varit, men låt honom använda det som lever.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

I Predikaren kapitel nio skriver kung Salomo: "Det finns bara hopp för den som lever. Därför är det bättre att vara en levande hund än ett dött lejon”.

På Trafalgar Square i London finns fyra stora bronslejon skulpterade av Sir Edwin Landseer. De påstås komma från franska kanoner som britterna smälte ner efter att de besegrat fransmännen. Människor kommer dit dagligen för att beundra dem, ta kort på och med dem. De är världskända och ger ett oerhört stort och mäktigt intryck. Men samtidigt är de en påminnelse av att oavsett hur attraktiva de än är så är de döda. Mäktiga att ligger de där på Trafalgar Square, imponerande att se, men livlösa och döda.

Vi har en hund som heter Spike, han är lite av en kändis i våra kretsar. Jag hade till och med honom uppe på scen i en liknelse i en av mina senaste predikningar. Han är liten och enögd. Han tappade sitt ena öga när han lekte med brorsans jakthund. Han är med mig nästan överallt och fyller ingen funktion mer än att han bidrar med glädje och kärlek och är en lojal kamrat som aldrig viker från min sida.

I jämförelse med de ståtliga lejonen i London ser han närmast patetisk ut. Men han har någonting som de inte har: Han lever!

Det Salomo säger är att det är bättre att vara en liten och enögd hund som lever än ett stort ståtligt lejon som är dött. Det innebär att oavsett hur liten din dröm känns, oavsett hur obetydligt det du har i din hand verkar så finns det hopp så länge du håller det vid liv.

Vi lockas hela tiden att bygga fasader, en tillvaro som kan liknas vid ståtliga statyer som imponerar på dem som tittar. Men om det inte finns liv i det liv vi lever så hjälper det inte hur det ser ut. Gud kan använda det som kan se litet och obetydligt ut så länge han får fylla det med sitt liv. Han använde Moses stav, han använde Davids lilla sten, han valde enkla fiskare och anförtrodde dem evangeliets framtid. Gud letar efter något som lever. Därför är det bättre att inte gömma oss bakom det som varit utan ge nuet till Gud, det som lever och låta honom får använda det.

Jag älskar att gå in i gamla kyrkor och katedraler runt om i Europa. Jag tänker på all den levande vision som drev dem som byggde dem. Oftast medvetna om att de skulle vara döda innan bygget var klart. Men det hindrade inte dem från att bygga medan de levde.

I dag på många håll ekar katedralerna tomma och livlösa. Vi kämpar för att bevara något som varit, ibland i våra kyrkor, ibland i vår verksamhet, ibland i våra liv. Debatterna går höga om vad som är bäst. De gamla sångerna eller nya, de gamla ledarna eller de vi har. Som om det vore stora lejon putsar vi det vi vill bevara och vill att omvärlden ska se. Men då är det värt att påminna oss om att en levande hund är bättre än ett dött lejon. Tacka Gud för det som varit, men låt honom använda det som lever.

Lilla Erstagården