Andreas Nielsen: Min egen fruktan skapade ”hjärtattack”

Fruktan är ett litet mörkt rum i själen där tvivel bor.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

När jag flyttade hem efter flera år i USA blev jag sjuk. Jag fick twar och hjärtsäcksinflammation. Jag repade mig efter några veckor på sjukhus och livet gick vidare.

Några år senare, runt 2004, skjutsade jag en gästtalare. Gary Clarke, pastor i Hillsong London, var i Sverige och talade på det som då hette predikantveckan. Jag var sjuk, hade hög feber. Allt jag behövde göra den dagen var att köra Gary till flygplatsen, sedan kunde jag åka hem. Men i köerna på väg ut till Arlanda rusade febern. Jag kände mig yr, iskall och kritvit om händerna.

Helt plötsligt började paniken infinna sig, ”Andreas, det är fel på ditt hjärta igen”. Jag slog bort det, försökte få liv i mina händer genom att klappa dem mot mina ben. Men nu började mina händer bli blåa, paniken slog in. Ju mer jag försökte massera händerna mot mina ben medan jag körde ju blåare blev de. Höll kroppen på att stänga av blodcirkulationen? Höll jag på att få en hjärtattack? Mina tankar rusade, vad händer?

Jag släppte Gary på Arlanda och körde i ilfart till sjukhuset. Jag rusade in och ropade: ”Jag håller på att få en hjärtattack.” Snabbt fick jag komma in på ett rum, blev uppkopplad på EKG, de tog blodtryck och kollade en massa saker. Jag var säker på att det var illa. Fruktan hade nu helt tagit över.

Jag visade personalen mina blåa kalla händer och de tyckte det var märkligt, de kunde inte svara på varför de var blå. Mitt hjärta såg bra ut. Jag hade hög feber men ingen annat. När de lämnade mig för ett ögonblick smet jag in på toaletten. Efter att jag var klar tvättade jag händerna. Döm av min förvåning när tvättstället blev helt blått när all färg lämnade mina händer. Det var inte fel på blodcirkulationen, jag hade nya otvättade jeans. Ju mer jag gnidit mina händer mot benen för att värma dem ju mer hade jeansen färgat mina händer blåa.

Ju blåare mina händer blev, desto mer tog fruktan över. Min verklighet var inte längre verklig, min verklighet hade blivit det jag lät fruktan säga mig i mitt huvud.

Fruktan är bränslet som producerade ett verkligt scenario i huvudet som inte finns. I hopp om att vi ska tro på det och börja agera efter det. Det är först då vi gör det vi fruktade till verklighet.

Fruktan handlar djupast om frågan om Gud är trofast och villig att hålla sina löften. Fruktan är ett litet mörkt rum i själen där tvivel bor. Motsatsen till fruktan är nåd. En visshet om att Gud är god, att även när jag inte ser det så har han kontroll. När ängeln Gabriel kom till jungfru Maria sa han: ”Frukta inte, du har funnit nåd hos Gud”.

Jag inser att tro och fruktan alltid tävlar om att få dominera mina tankar. Men en förnyad uppenbarelse och visshet om Guds oändliga nåd gör att jag kan välja bort fruktan och i tro lita på Guds nåd.