Anna Sophia Bonde: De duktiga tvekar i Jesusmötet

En “vanlig” svensk (om det finns några sådana) irriterar sig nog på de båda bröderna Jakob och Johan­nes och deras framfusiga sätt gentemot Jesus. De övriga lärjungarnas sura blickar inför polarnas iver att hålla sig framme för tankarna till Josefs äldre bröder. Jesus­ konstaterar dock lugnt att Jakob och Johannes inte har någon aning om vad de ber om. Och så kan det vara, att vi inte förstår vad det är vi ber om. Hade vi förstått, hade vi kanske snarare hållit tyst. Att liera sig med det Heliga är riskabelt! Kom, Herre Jesus! (Är jag, handen på hjärtat, verkligen redo för det?) Kom med din härlighet över ditt folk! (Är vi beredda att då även dela Hans lidande?) Ske din vilja, Jesus, inte min! (Har jag tillit nog att lämna över kontrollen till Honom?)

Att de andra lärjungarna avhåller sig från utspel av Jakob och Johannes-typen är ingen garanti för att de är klokare och har nått längre i sin efterföljelse. Deras­ tystnad kan vara uttryck för den missunnsamhet och brist på tro som nog tyvärr är vanligare i kristna kretsar än spontan hybris. Jag säger inget så har jag ingenting sagt. Till Jakob och Johannes fördel kan anföras att de i alla fall vågar vara ärliga inför Jesus.

Men alla lärjungarna har i det här läget (Markus 10) långt kvar till att förstå Jesus och vad Hans väg håller på att kosta Honom.­ Min grekisklärare framhöll ofta evangeliets avslutande vers som Nya testamentets viktigaste: Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många. (Mark 10:45)

Deras lojalitet till Jesus har ännu inte prövats, Petrus har ännu förnekandet framför sig, ingen har ännu flytt. Ingen av dem har varit med om något liknande som det Paulus bär i sin ryggsäck när han skriver Andra Korinthier­brevet. Han, som trott sig vara rättfärdig, blev konfronterad med sitt eget mörker och blev förvandlad av Jesu kärlek. Man behöver inte jämföra men det är lite som att ställa en hygglig medelklasskristen (kanske sig själv?) bredvid Sebas­tian Stakset.

Det underbara är dock att Jesu kärlek är stor nog att rymma också rekorderlig kristen medelklass. Jag behöver inte tänka att min tro hade varit mer på riktigt om jag haft en bakgrund som cannabis­langare eller bordellmamma. Där­emot ska jag akta mig noga för att luta mig mot den där rekorderligheten; det är inte den som frälser! I värsta fall håller den mig borta från Jesu kärlek eftersom jag får för mig att jag klarar mig bra själv.

Paulus skriver i episteln: "Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit" (2 Kor 5:17). Det gäller alla, oavsett bakgrund. Den vägen Jesus gick, gick Han för alla människor. När Han dör och uppstår är det för att öppna den vägen till Fadern, för alla människor.

Ändå är mötet alltid personligt. Nya testamentet är fyllt av möten mellan Jesus och kreti och pleti. Han har ingen retorisk ”plan A”. Han lyssnar och bemöter män­niskor utifrån vars och ens personliga behov. Och det låter ju fint! Kruxet är bara att för att vi ska kunna ta emot Hans kärlek behöver vi säga nej till annat. Orsa­ken till att det i Nya testamentet ofta är de svaga och utsatta som tar emot Jesus är att för dem blir valet så tydligt, liv i stället för död.

När de duktiga möter Jesus­ har de mer att för­lora. De kanske faktiskt inte vill ha den typen av kärlek som Jesus erbjuder. De kanske är för dästa för att orka med sådan kärlek, ta emot den och ge den vidare. Gud bevare oss för sådan övermättnad!

Söndagens bibeltexter:

Gamla testamentet: Höga visan 8:6f

Bär mig som ett si­gill vid ditt hjärta, som ett si­gill vid din arm. Stark som döden är kärle­ken, li­del­sen obe­vek­lig som gra­ven. Dess pi­lar är flam­man­de eld, en ljung­an­de låga. Mäkti­ga vat­ten kan in­te släcka kärle­ken, flo­der kan in­te sve­pa bort den. Om en man gav allt han ägde för kärle­ken, vem skul­le ring­ak­ta ho­nom?

Episteltext: Andra Korinthierbrevet 5:14–21

Kristi kärlek lämnar mig ing­et val, ty jag har förstått att om en har dött för al­la, då har al­la dött. Och han har dött för al­la, för att de som le­ver in­te mer skall le­va för sin egen skull ut­an för ho­nom som dog och uppväck­tes för dem. Därför bedömer jag in­te läng­re någon på människors vis. Och om jag också har upp­fat­tat Kristus på det sättet, så gör jag det in­te nu läng­re. Den som är i Kristus är alltså en ny ska­pel­se, det gam­la är förbi, något nytt har kom­mit. Allt det­ta har sitt upp­hov i Gud, som har förso­nat oss med sig ge­nom Kristus och ställt mig i förso­ning­ens tjänst. Ty Gud förso­na­de he­la värl­den med sig ge­nom Kristus: han ställ­de in­te människor­na till svars för de­ras över­trädel­ser, och han anförtrod­de mig bud­ska­pet om den­na förso­ning. Jag är alltså Kristi sände­bud, och Gud ma­nar er ge­nom mig. Jag ber er på Kristi vägnar: låt förso­na er med Gud. Han som in­te viss­te vad synd var, ho­nom gjor­de Gud till ett med syn­den för vår skull, för att vi ge­nom ho­nom skul­le bli till ett med Guds rättfärdig­het.

Evangelietext: Markusevangeliet 10:32–45

De var nu på väg upp mot Je­ru­sa­lem, och Je­sus gick först. De var fyll­da av bävan, och de and­ra som följ­de med var rädda. Då sam­la­de han de tolv och ta­la­de om för dem vad som skul­le hända med ho­nom: ”Vi går nu upp till Je­ru­sa­lem. Människo­so­nen skall utlämnas åt överste­präster­na och de skriftlärda, och de skall döma ho­nom till döden och utlämna ho­nom åt hed­ning­ar­na, som skall göra narr av ho­nom och spot­ta på ho­nom, pryg­la ho­nom och döda ho­nom, och ef­ter tre da­gar skall han upp­stå.” Ja­kob och Jo­han­nes, Se­be­dai­os söner, gick fram till ho­nom och sa­de: ”Mästa­re, vi vill be dig om en sak.” – ”Vad vill ni att jag skall göra för er?” fråga­de han. De sva­ra­de: ”Låt oss få sit­ta bred­vid dig i din härlig­het, den ene till höger och den and­re till väns­ter.” Je­sus sa­de: ”Ni vet in­te vad ni ber om. Kan ni dric­ka den bäga­re som jag dric­ker el­ler döpas med det dop som jag döps med?” De sva­ra­de: ”Ja, det kan vi.” Je­sus sa­de: ”Den bäga­re som jag dric­ker skall ni få dric­ka, och det dop som jag döps med skall ni döpas med. Men plat­ser­na till höger och väns­ter om mig kan jag ba­ra ge dem som har bestämts därtill.” När de and­ra tio hörde det­ta blev de förar­ga­de på Ja­kob och Jo­han­nes. Je­sus kal­la­de till sig dem och sa­de: ”Ni vet att de som räknas som härs­ka­re är her­rar över si­na folk och att furs­tar­na har mak­ten över fol­ken. Men så är det in­te hos er. Den som vill va­ra stor bland er skall va­ra de and­ras tjäna­re, och den som vill va­ra den förs­te bland er skall va­ra al­las slav. Människo­so­nen har in­te kom­mit för att bli tjänad ut­an för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.”

Psaltaren: Psalm 86:5–11

Ja, Her­re, du är god, du förlåter, rik på kärlek till al­la som åkal­lar dig. Her­re, lyss­na till min bön, hör mig när jag ber. I nödens stund ro­par jag till dig, och du sva­rar mig. Her­re, bland gu­dar­na är ing­en som du, inga gärning­ar är som di­na. Al­la de folk du har ska­pat skall kom­ma och till­be inför dig, Her­re, och de skall ära ditt namn. Ty du är stor, du gör un­der, du en­sam är Gud. Vi­sa mig, Her­re, din väg, så att jag kan vand­ra i din san­ning. Lär mig att hel­hjärtat vörda ditt namn.