Hur mycket vi än söker Gud eller låter bli att söka Honom så har Han redan sökt oss.

Anna Sophia Bonde
Helgkrönikör

Anna Sophia Bonde: Gud har vidgat sin kärlekscirkel

Gud älskar inte ”mänskligheten”. Gud älskar varje människa som vore hon den enda.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

”Can You hear me, SOS, help me put my mind to rest ….” Den sång av Avicii som getts ut postumt får mig att fundera över söndagens tema, ”Kallelsen till Guds rike”. Har vi någon att rikta vårt rop till eller kastar vi ut vår oro och ångest i den stora kosmiska tomheten? Eller, som Pink Floyd sjöng för länge sedan: Is there anybody out there?

Jesus var speciell på det sättet att han inte, som andra rabbiner, lät unga män (ja, det var ju en helt igenom manlig kultur) komma och fråga om de fick sitta vid Hans fötter. Nej, Han gav sig själv ut och kallade till sig det gäng som skulle bli ”lärjungarna”. Vad kan vi lära oss av det?

Jo, att hur mycket vi än söker Gud eller låter bli att söka Honom så har Han redan sökt oss. Men, tänker man kanske, det har jag aldrig märkt. Nej, det är ju det som är kruxet, att vår uppmärksamhet inte automatiskt är inställd på ”Guds-frekvensen”. Det är så mycket annat som upptar oss, andra röster, dofter, vi vill hinna norpa så många smakbitar som möjligt av det stora smörgåsbord som är livet. Bibeln menar därför att människan måste lära sig lyssna. Hon måste förstå att det där med Gud är det viktigaste av allt, att det är där hon ska börja – inte, som det så ofta blir, där man tänker att det slutar, när alla andra (som man tänker: roligare) alternativ är uttömda och man sitter där på demensboendet och kyrkans gudstjänst kanske är veckans mesta happening.

För att man ska lära sig lyssna behöver någon tala om för en just det som Mose säger till folket i en av söndagens texter: du är ett folk som är helgat åt Herren, din Gud. Dig har Herren, din Gud, utvalt … Det är kyrkans uppdrag, att påminna män­niskor om just detta. Det vill därför till att hon själv förstår att det ligger till på det viset. Att hon tycker det är angeläget. Att hon själv, alltså församlingar, präster, pastorer och ”vanliga” kristna själva lever det livet.

Kanske blir vi när vi läser dessa texter provocerade av allt tal om ”utvaldhet”. Måste inte det betyda att somliga inte är utvalda? Alla kan väl inte tillhöra den trängre kretsen, ”hans dyrbara egendom framför alla andra folk på jorden”?

Mänskligt sett är det omöjligt. Finns det ett centrum finns det också en periferi. Närmast öppna spisen är det varmt och gott men värmen tunnas ut ju längre bort från elden man kommer. Hur skulle det kunna vara annorlunda?

Ja, så som Bibeln berättar för oss om Guds kärlekshistoria med mänskligheten går den i etapper. Den börjar med Abraham, en enda människa. Den fortsätter sedan med Abrahams biologiska släkt. Och när vi kommer fram till Nya testamentet så säger Jesus: Ty så älskade Gud världen att Han utgav sin ende Son på det att var och en som tror på Honom inte skall gå under utan ha evigt liv (Joh 3:16). Notera ”världen” och ”var och en som tror på Honom”. Här har plötsligt det personliga blivit universellt. Cirkeln har vidgats.

Eller så är det såhär: Guds kärlek är alltid personlig. Gud älskar inte ”mänskligheten”. Gud älskar varje människa som vore hon den enda. Därför har vi, hednakristna, privilegiet att få läsa in oss i de texter som talar om Guds kärlek till det judiska folket. Jesu liv och död visar att den kärleken gäller också oss. Också vi är kallade, också till oss är orden riktade: Följ mig!

Söndagens bibeltexter

Gamla testamentet: 5 Mosebok 7:6–9

Ty du är ett folk som är hel­gat åt Her­ren, din Gud. Dig har Her­ren, din Gud, ut­valt att va­ra hans dyrba­ra egen­dom framför al­la and­ra folk på jor­den. Det var in­te för att ni är ett större folk än and­ra som Her­ren fäste sig vid er och ut­val­de er – ni är ju det mins­ta fol­ket av al­la. Men Her­ren äls­ka­de er och ville hålla sin ed till era fäder, och därför förde han er med stark hand ut ur slavlägret och be­fri­a­de dig ur fa­ra­os, den egyp­tis­ke kung­ens, våld. Du skall ve­ta att det är Her­ren, din Gud, som är Gud, den tro­fas­te Gud som håller sitt förbund och vi­sar god­het i tu­sen släkt­led mot dem som äls­kar honom och håller hans bud.

Episteltext: Romarbrevet 8:28–30

Vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som äls­kar ho­nom att nå det go­da, dem som han har kal­lat efter sin plan. Ty dem han i förväg har ut­valt har han också bestämt till att for­mas ef­ter hans sons bild, så att den­ne skul­le vara den förstfödde bland många bröder. Dem han i förväg har ut­sett har han också kal­lat, och dem han har kal­lat har han också gjort rättfärdi­ga, och dem han har gjort rättfärdiga, dem har han också skänkt sin härlig­het.

Evangelietext: Johannes 1:35–46

Nästa dag stod Jo­han­nes där igen med två av si­na lärjung­ar. När Je­sus kom gåen­de såg Jo­han­nes på ho­nom och sa­de: ”Där är Guds lamm.” De båda lärjung­ar­na hörde vad han sa­de och följ­de ef­ter Je­sus. Je­sus vände sig om, och då han såg att de följ­de ho­nom fråga­de han vad de vil­le. De sva­ra­de: ”Rab­bi (det be­ty­der mästa­re), var bor du?” Han sa­de: ”Följ med och se!” De gick med ho­nom och såg var han bod­de och stan­na­de hos honom den da­gen. Det var sent på ef­ter­mid­da­gen. Andre­as, Si­mon Petrus bror, var en av de två som ha­de hört Jo­han­nes ord och följt med Je­sus. Han träffa­de först sin bror, Si­mon, och sa­de till ho­nom: ”Vi har fun­nit Messias” (det be­ty­der Kristus). Han tog med ho­nom till Je­sus. Je­sus såg på Si­mon och sa­de: ”Du är Si­mon, Jo­han­nes son. Du skall he­ta Ke­fas” (det bety­der Petrus). Nästa dag tänk­te Je­sus be­ge sig däri­från till Ga­li­leen. Då träffa­de han Fi­lip­pos. Han sa­de till ho­nom: ”Följ mig!” Fi­lip­pos var från Betsa­i­da, från sam­ma stad som Andre­as och Petrus. Fi­lip­pos träffa­de Natanael och sa­de till ho­nom: ”Vi har fun­nit ho­nom som det står om i Moses lag och hos pro­fe­ter­na, Je­sus, Jo­sefs son, från Na­sa­ret.” Na­ta­nael sa­de: ”Kan det kom­ma något gott från Na­sa­ret?” Fi­lip­pos sva­ra­de: ”Följ med och se!”

Psaltaren: Psalm 65:2–5

Lovsång till­kom­mer dig, o Gud, på Si­on. Vi in­fri­ar våra löften till dig, du som hör bön. Till dig kom­mer al­la människor för att bekänna si­na syn­der. När vår skuld blir oss för tung förlåter du oss. Lyck­lig den ut­val­de som får komma dig nära och va­ra på di­na förgårdar. Vi mättas av det go­da i ditt hus, av det he­li­ga i ditt tem­pel.

Pingst ledare
Umeåpastorn Ulf Sundkvist är glad över de närmare 650 frivilligledare från norra Sverige som i helgen möttes i Folkets hus i Umeå. Han tror att samverkan mellan församlingarna är nyckeln till framtiden. 
Foto: Thomas Österberg
Foto: Thomas Österberg
Könsdysfori
Maria Hansson är kristen och transaktivist.
Foto: Privat
Foto: Privat