Har Bibeln rätt om Jesu anspråk så vore det oklokt av oss att investera våra aktier i något annat.

Anna Sophia Bonde
Helgkrönikör

Anna Sophia Bonde: Twitter var ingenting för Mose

Mose vet att en människa för att leva klokt behöver kunna dra lär- domar av historien.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Jag tror inte twitterformatet hade passat Mose. Femte Mosebok är ett enda långt avskedstal, med tillbakablickar på tiden i öknen och förmaningar inför det nya liv som väntar, i det egna landet. All denna undervisning kräver sitt utrymme. De långa textsjoken kan vara besvärliga för en nutida läsare att ta sig igenom. Det är inte bara Donald Trump som föredrar det korta, snärtiga formatet. Det kan vara lockande men är bedrägligt då sanningen inte alltid låter sig skildras inom 280 tecken.

Mose vet att en människa för att leva klokt behöver kunna se tillbaka och dra lärdomar av historien och att hon också behöver en stor portion mod för att gå in i framtiden, som ju alltid – inte bara för judarna där och då – är okänd mark. Han påminner dem i söndagens textavsnitt om att Gud varit med dem under den svåra tiden i öknen och att Han kontinuerligt kommunicerade med dem. Men det behövdes en medlare, någon som kunde ställa sig emellan folket och Herrens härlighet. Nog kan man ha romantiska föreställningar om den härligheten men om man skulle få en glimt av den i verkligheten så skulle man nog, som det hette förr, ”frukta och bäva”.

Herrens härlighet är, bokstavligt talat, fruktans-värd. Därför fick ju Mose ha den där slöjan över sitt ansikte, när han kommit ner från pratstunderna med Gud på berget; ingen hade annars mäktat med att vare sig titta eller lyssna på honom. Det hade varit outhärdligt. Så avskuren från sitt gudomliga ursprung är människan, det kan vara nyttigt att tänka på under lovsångsstunden: Kom med din härlighet, över ditt folk. Vi vill se dig, vi vill se dig ... Den osentimentale tillåter sig att tvivla på att vi skulle stämma in i de orden, om vi förstod vad de skulle innebära.

Men om Hebréerbrevets författare har rätt så har vi en bättre medlare än Mose. Ingen ifrågasätter att Mose var en stor ledare för sitt folk men ändå fick han inte gå in i löfteslandet utan dog vid gränsen (5 Mos 34:5). Även Jesus dog men, som vi läser i episteln: Genom Guds nåd skulle det komma alla till godo att han fick möta döden. (Heb 2:9b) När Jesus ställer sig emellan oss och Gud så vågar vi sjunga alla de där sångerna – och mena dem. För då är det Jesus vi möter, Hans härlighet. Den är speciell, på det sättet att den föregåtts av lidande.

När Jesus döptes, då var det för vår skull och när Han dog var det också för vår skull: för dig utgiven, för dig utgjuten. Hans härlighet berättar i varje stråle om den kärlek som åstadkommit just den speciella härligheten. Det är inte, som somliga kändisars ”härlighet” något att beundra på avstånd och fantisera om. Det är en härlighet som vill dra mig in i gemenskap, som vill göra plats också för mig – både vid krubban och vid korset.

Nog är det fler som vill vara med vid krubban än vid korset. Men det är samma slags kärlek på båda ställena. En kärlek som inte söker sitt, en kärlek som vill bli mottagen och vidarebefordrad. Temat i dag är ”Livets källa”. Bland all världens glögg, bag in box-viner och energidrycker finns en källa som är den enda där människans törst kan tillfredsställas. Den källan finns vid krubban och korset. Det är där vi måste börja leta.

Kanske har vi siktet inställt på helt andra ställen, ställen som ligger högre upp på vår personliga prio-lista. Men har Bibeln rätt om Jesu anspråk så vore det oklokt av oss att investera våra aktier i något annat. Framhärdar vi kommer vi ofelbart att förbli otillfredsställda, hur mycket vi än proppar i oss. Måtte vi istället göra rum för Jesus i vårt hjärta, så att också andra kan få möta Hans kärlek.

 

Veckans bibeltexter:

Rubrik: Källan till liv

Andra söndagen efter trettondedagen

Tema: Livets källa

Gamla testamentet: Femte Moseboken 5:23–27

När ni ha­de hört rösten ur mörk­ret och ber­get brann kom ni fram till mig, al­la stamhövding­ar och älds­te, och sa­de: ”Her­ren, vår Gud, har vi­sat oss sin härlig­het och stor­het, och vi har hört hans röst ur el­den. I dag har vi sett att en människa kan höra Gud ta­la och ändå förbli vid liv. Varför måste vi då dö? Den­na väldi­ga eld förbränner oss. Om vi hör Her­ren, vår Gud, ta­la igen kom­mer vi att dö. Ty vil­ken dödlig va­rel­se har förbli­vit vid liv ef­ter att som vi ha hört den le­van­de Gu­dens röst ur el­den? Gå du fram och lyss­na till allt vad Her­ren, vår Gud, säger. Ta­la se­dan om för oss allt vad Her­ren, vår Gud, har sagt till dig, så skall vi lyss­na och ly­da.”

Episteltext: Hebreerbrevet 2:9f

Men vi ser att Je­sus, som en li­ten tid var ring­a­re än äng­lar­na, nu är krönt med härlig­het och ära därför att han led döden. Ge­nom Guds nåd skul­le det kom­ma al­la till go­do att han fick möta döden. Ty när han, för vil­ken och ge­nom vil­ken all­ting är till, vil­le föra många söner till härlig­het, måste han låta ho­nom som le­der dem till fräls­ning­en bli full­kom­nad ge­nom li­dan­de.

Evangelietext: Johannesevangeliet 5:31–36 Om jag själv vitt­nar om mig är mitt vitt­nesbörd in­te gil­tigt. Men det är en an­nan som vitt­nar om mig, och jag vet att hans vitt­nesbörd om mig är gil­tigt. Ni har sänt bud till Jo­han­nes, och han har vitt­nat för san­ning­en. Jag vill in­te ha något vitt­nesbörd om mig från någon människa, men jag säger det­ta för att ni skall bli rädda­de. Jo­han­nes var en lam­pa som brann och lys­te, och en kort tid hänfördes ni av hans ljus. Men jag har fått ett star­ka­re vitt­nesbörd än det Jo­han­nes gav. Ty de verk som Fa­dern har gett mig i upp­drag att full­bor­da, just de som jag utför, vitt­nar om att Fa­dern har sänt mig.

Psaltaren: Psalm 19:2–7

Him­len förkun­nar Guds härlig­het, him­la­val­vet vitt­nar om hans verk. Dag ta­lar till dag därom och natt un­der­vi­sar natt. Det är in­te tal, det är in­te ljud, de­ras röster kan in­te höras, men över he­la jor­den når de ut, till värl­dens ände de­ras ord. Där har han rest ett tält åt so­len, den lik­nar en brud­gum som lämnar sin kam­ma­re, en hjälte som gläds åt att löpa sin ba­na. Den sti­ger vid him­lens ena ände och når i sitt krets­lopp den and­ra. Ingen­ting är gömt för dess glöd.

Att hålla modet uppe i isoleringen
Scouterna i Kärda Alliansförsamling överraskade de äldre med sång
Foto: Privat
Foto: Privat
Sommarkonferenserna
Foto: Johannes Ottestig
Foto: Johannes Ottestig
Kristen i coronakrisen
Foto: Kajsa Göransson
Foto: Kajsa Göransson