Annars är man en liten lort

Det måste finnas moraliska övertygelser som bär kulturen.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Vad ska ett samtal om moral baseras på i Sverige 2016? Inte Bibeln, får vi ofta höra, eftersom man inte ska blanda religion och politik.

Men nu börjar också deklarationen för mänskliga rättigheter sitta löst. En del politiker säger att de vill slakta värnandet av asylrätten, andra slaktar den i praktiken genom att låta Turkiet ansvara för den.

Vad återstår? Kanske vårt nationalhelgon, Astrid Lindgren? Hon som skrev att en del saker måste man göra, även om de är farliga. För annars är man ingen människa utan bara en liten lort.

När det gäller dagens flyktingsituation måste den första moraliska frågan alltid gälla de människor som är på flykt. Det är vår medmänskliga skyldighet att sträcka ut våra händer mot dem. Inte resa murar, tvinga dem i smugglares händer eller låsa in dem i flyktingläger.

Därefter kommer frågan om oss och vårt samhälle. Alla är överens om att mottagandet av ett stort antal människor innebär utmaningar. Skiljelinjen i debatten handlar här om vad man ser som den stora risken. Är det den ekonomiska systemkollaps som ett omfattande mottagande skulle kunna innebära, eller den moraliska kollaps som avvisandet av människor i nöd utan tvivel utgör?

Jag menar att det är det senare. Detta för att jag tror att ett samhälle inte bara är sitt system utan att det har, eller behöver ha, ett hjärta. Det måste finnas moraliska övertygelser som bär själva kulturen.

Efter andra världskriget (på tal om moraliska kollapser) var detta synsätt grunden för det nya Europa. Europa var, sas det, inte bara var en geografisk landmassa, utan bars av ideal. De tyska kristdemokraterna, med Konrad Adenauer i spetsen, tog ledningen i en rörelse som samlade Europa.

Men utvecklingen det senaste året har visat att projektet Europa handlade om ekonomi snarare än moral. När man adresserar flyktingsituationen är det av rädsla för att Schengen-avtalet ska haverera, inte av omsorg om flyktingarna.

Givetvis kan inte ett enskilt land, kanske inte ens ett samlat Europa, lösa situationen för alla de 60 miljoner människor som är på flykt i dag. Men det som sticker i ögonen är att vi som samhälle inte har gjort några gemensamma uppoffringar för att hjälpa människor i nöd. Inga interventioner för att hindra folkmord, inga skattehöjningar för att stärka de system som sägs kollapsa.

När framtidens historieböcker skrivs är det detta som kommer stå i kapitlet om vår tid: Historiens rikaste och tekniskt mest utvecklade samhällen stängde sina dörrar mot människor som flydde för sina liv. Vad som skrivs i kapitlet efter det, om denna kultur som växlat sina moraliska värden mot ekonomiska, borde bekymra oss alla.

Det råder inget tvivel om att ett stort flyktingmottagande hade inneburit uppoffringar, kanske till och med risker. Men det finns saker man måste göra, även om de är farliga. För annars är man ingen människa.