Antje Jackelén: Vilken sten blockerar ditt hjärta?

Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén skriver om påskens ljus, eld och hopp. Krönikan är författad innan coronapandemin hade nått Sverige med full kraft. Men den säger ändå något viktigt om påskens kärna - att det är livet som får sista ordet, och inte döden.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livet vann, dess namn är Jesus! Ljuset vänder åter, naturen visar vägen. Ändå behövs det mer än natur för att vi ska våga tro att det är livet som får sista ordet, och inte döden.

Den tunga stenen låg framför graven. Den är själva symbolen för den yttersta krisen. Döden har segrat. Frälsaren är död.

Tunga stenar ligger i vägen för livet. Mänsklighetens utmaningar består inte bara av en pandemi. Även klimatkris, global migration och digitaliseringens baksidor är tunga stenar. Och hur ser stenen ut som blockerar i ditt och mitt hjärta?

Och in bryter påskens budskap: Stenen är borta! Han lever! Ändå hamnade de första vittnena inte i vårsolens glans med en gång. De var kvar i tveksamhetens gråzon, berättar Bibeln. Hos många av oss behöver insikten att Kristus lever mogna fram sakta.

Livet vann, dess namn är Jesus. Så småningom spred sig nyheten som en löpeld. I dess spår lyser kärleken till livet, till rättvisa och till frihet. Påsken har tänt en eld i världen. I påsknatten symboliseras den av det nytända påskljuset. En gammal hymn besjunger påskens ljus:

Detta är den natt då ingen längre fruktar mörkret, då natten lyser som dagen och mörkret är som ljuset –den natt då rättfärdighetens sol går upp med läkedom under sina vingar.

O saliga natt som bär bud om att Kristus har gjort dödens makt om intet och fört liv och oförgänglighet fram i ljuset!

Liksom detta ljus lyser ibland oss, så må Kristi ljus driva mörkret ur våra liv.

Gud har inte bara rullat undan den stora stenen utan också tänt påskens eld i världen. Det finns de som vill släcka elden och flytta stenen tillbaka. Men hittills har det alltid funnits människor som hållit vägen öppen och burit påskens eld vidare från generation till generation. Eld måste skötas. Annars kan den förtära och förstöra. Eller så dör den – och lämnar mörker, kyla, ensamhet och brist på livsmod efter sig.

I hela den världsvida kristenheten samlas under dessa veckor människor kring påskens ljus och eld. Och nya kommer till. Människor som kan säga: Jag har mött Jesus Kristus, han vandrar med mig, hans försoning och förebild ger mig kraft. Jag vill vara med i Guds skapande och nyskapande projekt.

Vi lever i hoppet om uppståndelsen. Och vi har livets gåva här och nu. Liv som spränger dödens rum inifrån och stiger fram – som rättfärdighetens sol med läkedom under sina vingar. Det finns mening och mål med livet i denna värld. Ur livet med Kristus växer tröstens ord och kärlekens handlingar, särskilt i kristider. Detta liv får oss att stå emot hat och arbeta för fred i smått och stort. Vi kan lyssna och svara. Vi drivs av försoningens och uppståndelsens kraft.

Lärjungarna hade inte allt detta kristallklart för sig när hoppets gnista väcktes till liv i dem. Men det var tillräckligt för att tända påskens eld. Och den brinner i världen. I dig och mig.

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden. Halleluja!

Läs fler artiklar om ärkebiskop Antje Jackelén

Alla tidigare artiklar
Corona och äldreboenden
Övergrepp i kyrkan
Foto: Isaac Holmgren
Foto: Isaac Holmgren
Sexhandel