Åsa Molin: Vattnet såg sin Skapare och rodnade

Jesus vill nog gärna hjälpa brudparet så att de inte skall behöva skämmas, men det finns djupare betydelser i detta under.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Som lärare i homiletik (läran om predikokonst) analyserar jag i runda slängar en sisådär 80 studentpredikningar under ett läsår. Även om det naturligtvis finns en hel del förutsägbarhet så slutar jag aldrig att fascineras över de många infallsvinklar, aspekter, djup och dörrar det finns in till en och samma text. Evangelietexten denna vecka är en sådan text, den har fler lager i sig än en äkta mille-feuilles (tusenbladsbakelse).

Jesus och några av de män som har börjat följa honom är på bröllop i Kana. I en kultur där gästfrihet och generositet är några av de allra viktigaste tecknen på att man inte bara är rik, utan även moraliskt rättskaffens, är det ytterst pinsamt att vinet tar slut på festen. Jesus mamma Maria inser att en sådan händelse inte bara skulle bli veckans snackis, det skulle bli en skröna som skulle fläcka ner brudparets familjenamn långt in i framtiden.

Men varför förvandlar Jesus vattnet till vin? Och varför tar han i så väldigt? 600 liter prima vin i slutet av en fest är mer än rejält tilltaget, tänkte inte Jesus på vilka bakfyllor det kunde leda till?

Jesus vill nog gärna hjälpa brudparet så att de inte skall behöva skämmas, men det finns djupare betydelser i detta under, eller tecken, som Johannes kallar det. Både vinet och den stora kvantiteten är viktiga symboler.

I Gamla testamentet är ett överflöd av vin, och även olja och mjölk (tänk om Jesus hade förvandlat vattnet till mjölk i stället!) ett tecken på frälsningens tid (Jeremia 31:12).

Förvandlingen är som en stor skylt för dem som kan läsa den sortens skrift: här kommer Guds rike! Räddaren ni har väntat på är här! Och det är inte bara en liten rännil, det är ett överflöd, det är upp till brädden. De stora kärlen av sten som användes för reningsceremonier och vanligtvis var fyllda med vatten innehöll plötsligt vin. Det är ett tecken på att himlens dimensioner nu omfamnar jorden, att Guds rike är nära.

På ett sätt bär allt vatten inom sig Guds vin. Med hjälp av trons ögon, eller som i det här fallet, trons smaklökar, kan vi se och smaka den närvaro som alltid finns där. När vi övar upp de där trons smaklökar kommer vi att upptäcka att det vi kallade tur bar inom sig lager av nåd, och det vi kallade mysigt bar inom sig Andens närhet, och det vi kallade ett märkligt sammanträffande var Guds gåva. Och till slut, om vi går i Johannes skola, och övar upp trons smaklökar så kan vi till och med upptäcka att det vi kallade förnedring på ett kors bar inom sig en evig seger. Berättelsen om världen och om våra liv är aldrig färdig, den har fler lager än en tusenbladsbakelse.

PS. Esaias Tegnér, poeten och professorn i grekiska, som sedan blev biskop i Växjö, skrev 1799 sin studentuppsats om bröllopet i Kana, därifrån kommer rubriken "Vattnet såg sin Skapare och rodnade".

 

Veckans bibeltexter

Andra söndagen efter trettondedagen 
Tema: Livets källa

Gamla testamentet: 2 Mosebok 33:18–23

Mo­se sa­de: ”Låt mig få se din härlig­het!” Her­ren sva­ra­de: ”Jag skall låta min höghet och prakt gå förbi dig, och jag skall ro­pa ut nam­net Her­ren inför dig. Jag skall va­ra nådig mot den jag vill va­ra nådig mot och barmhärtig mot den jag vill va­ra barmhärtig mot.’ Han fort­sat­te: ’Mitt an­sik­te kan du in­te få se, ty ing­en människa kan se mig och le­va. ’Se­dan sa­de Her­ren: ’Här bred­vid mig finns en plats, ställ dig här på klip­pan! När min härlig­het går förbi skall jag ställa dig i en klyf­ta i ber­get och sky­la dig med min hand tills jag har gått förbi. Då skall jag ta bort min hand och du skall se mig på ryg­gen. Men mitt an­sik­te får ing­en se.”

Episteltext: Efeserbrevet 1:7–14

I ho­nom och ge­nom hans blod har vi friköpts och fått förlåtel­se för våra över­trädel­ser – så rik är den nåd med vil­ken Gud har låtit all vis­het och klok­het flöda över oss. Och han har yp­pat sin vil­jas hem­lig­het för oss, det be­slut om Kristus som han ha­de fat­tat från början och som skul­le ge­nomföras när ti­den var in­ne: att sam­man­fat­ta all­ting i Kristus, allt i him­len och på jor­den. I ho­nom har vi fått vår arvslott, förut­bestämda därtill av ho­nom som låter allt ske ef­ter sin vil­ja och sitt be­slut: vi skall va­ra Gud till pris och ära, vi som re­dan på förhand ha­de satt vårt hopp till Kristus. I ho­nom har också ni, se­dan ni hört det san­na or­det, evan­ge­li­et om er fräls­ning – i ho­nom har också ni, se­dan ni kom­mit till tro, fått den ut­lo­va­de he­li­ga an­den som ett si­gill. Den är en bor­gen för vårt arv, att Guds folk skall bli friköpt och Gud få pris och ära.

Evangelietext: Johannesevangeliet 2:1–11

På tred­je da­gen hölls ett bröllop i Ka­na i Ga­li­leen, och Je­su mor var där. Je­sus och hans lärjung­ar var också bjud­na till bröllo­pet. Vi­net tog slut, och Je­su mor sa­de till ho­nom: ’De har ing­et vin.’ Je­sus sva­ra­de: ’Låt mig va­ra, kvin­na. Min stund har in­te kom­mit än.’ Hans mor sa­de till tjänar­na: ’Gör det han säger åt er.’ Där stod sex sto­ra stenkärl för vatt­net till ju­dar­nas re­ningsce­re­mo­ni­er; vart och ett rym­de om­kring hund­ra li­ter. Je­sus sa­de: ’Fyll kärlen med vat­ten’, och de fyll­de dem till brädden. Se­dan sa­de han: ’Ös upp och bär det till bröllopsvärden”, och det gjor­de de. Värden sma­ka­de på vatt­net, som nu ha­de bli­vit vin. Ef­tersom han in­te viss­te vari­från det kom – men det viss­te tjänar­na som ha­de öst upp vatt­net – ro­pa­de han på brud­gum­men och sa­de: ’Al­la and­ra bju­der först på det go­da vi­net och på det sämre när gäster­na börjar bli be­ru­sa­de. Men du har spa­rat det go­da vi­net ända till nu.’ Så gjor­de Je­sus det förs­ta av si­na tec­ken; det var i Ka­na i Ga­li­leen. Han up­pen­ba­ra­de sin härlig­het, och hans lärjung­ar trod­de på ho­nom.

Psaltaren: Psalm 19:2–7

Him­len förkun­nar Guds härlig­het, him­la­val­vet vitt­nar om hans verk. Dag ta­lar till dag därom och natt un­der­vi­sar natt. Det är in­te tal, det är in­te ljud, de­ras röster kan in­te höras, men över he­la jor­den når de ut, till värl­dens ände de­ras ord. Där har han rest ett tält åt so­len, den lik­nar en brud­gum som lämnar sin kam­ma­re, en hjälte som gläds åt att löpa sin ba­na. Den sti­ger vid him­lens ena ände och når i sitt krets­lopp den and­ra. Ingen­ting är gömt för dess glöd.

 

Statsministeromröstning