Krönikor

Bara sanningen räddar kyrkan

När kyrkan behöver skyddas från sanningen, då har hela evangeliets förkunnelse förvanskats, skriver Joakim Hagerius.

300 präster har förgripit sig på minst 1000 barn. Obegripligt. Det finns ett förgiftande problem i katolska kyrkan.

—   Joakim Hagerius

Nyheter om katolska präster som begår sexuella övergrepp kommer slag i slag. Så har det varit under 2000-talet. Men denna gång är det ett avslöjande om en omfattning som aldrig tidigare rapporterats, säger USA-delstaten Pensylvanias åklagarmyndighet. Under en period av 70 år har 300 präster förgripit sig på minst 1000 barn, förmodligen många fler. Mörkertalet är stort. Utredningen beskriver pedofili, våldtäkter, råhet och sjuk sadism. Det hela är obegripligt. På så många sätt. Ja, på alla sätt.

Åklagarens undersökning visar att övergreppen pågått under en mycket lång period. Och att materialet som avslöjat detta har funnits i och hemlighållits av kyrkan. Därför räcker det inte med att peka ut enskilda präster som sjuka och perverterade människor. Det är för enkelt. Och det vore att begå samma misstag ännu en gång. Det är just viljan att till varje pris skydda institutionen: kyrkan, prästkollegor, sig själv och sin egen karriär, som bidragit till och som har gjort hemligheterna nödvändiga och skyddat förövarna.

Läs mer: Hundratals präster anklagas för sexövergrepp mot barn

När kyrkan behöver skyddas från sanningen, då har hela evangeliets förkunnelse förvanskats. En kyrka ska inte krishantera som vore hon en pr-byrå, ett politiskt parti eller ett företag. Att ge ifrån sig valda delar, använda förmildrande språk, och mörklägga resten för att rädda ett varumärke eller en sjunkande aktiekurs. Nej, sanningen är kyrkans främsta vapen. Det enda som kan göra henne fri från denna mörka historia. Därför behöver allt fram i ljuset.

I juli begärde USA:s förre ärkebiskop McCarrick att få entledigas från påvens kardinalskollegium. Önskan sker efter avslöjande om att han förgripit sig på barn, prästkandidater och vigda präster. Detta avslöjar ett förgiftande problem i Katolska kyrkan.

Vem visste vad och när om McCarricks brott? Varför var man tyst? Hur kan någon bli ärkebiskop, och sedan kardinal, med kyrkans vetskap om det som hänt?

Också berättelsen om McCarrick visar att problemet är större än enskilda präster. Därför kan utgångspunkten i åtgärderna inte vara att till varje pris skydda och bevara institutionen i dess nuvarande form. En alltför hierarkisk struktur, tysthetskultur, tillsammans med en klerikalism som sätter präster på piedestal bortom granskning, visar sig vara en grogrund för allsköns ondska.

Läs mer: Hundratals präster anklagas för sexövergrepp mot barn

Nu är det tid för lekmännen och lekkvinnorna att kliva fram. De vanliga församlingsborna behöver hjälpa prästerna att sätta yxan till roten. Låt prästerna framför allt koncentrera sig på sakramentsförvaltningen, och låt fler lekmän, och kvinnor, få insyn och ansvar i kyrkans organisatoriska liv. En sådan utveckling skulle göra det svårare för präster att leva med mörka hemligheter.

Och de allra flesta präster, som drabbas hårt och orättvist genom att associeras med övergreppen, skulle förmodligen välkomna ett mycket större lekmannaengagemang, för kyrkans, sanningens och evangeliets skull.

Fler artiklar för dig