Birger Thureson, krönikör

Det finns högstadieungdomar som artigt reser sig för äldre och gärna pratar med dem.

Birger Thureson
Krönikör

Birger Thureson: Ta snacket på rätt spår

Det finns högstadieungdomar som artigt reser sig för äldre.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Längtansfullt såg jag fram mot besöket i Göteborg. Den staden har nämligen spårvagnar. Och spår så det förslår. Inte bara en liten museal blindtarm, som Stockholm, utan på riktigt. Överallt detta hemtrevliga slammer, och så den nästan sakrala klangen från varnande ringklockor.

Morgonen före hustrun och jag skulle ta tåget till Göteborg läser jag i tidningen att en spårvagnsförare i staden blivit knivskuren i ansiktet. Hot och våld mot kollektivtrafikens personal har ökat kraftigt, säger en facklig representant till tidningen.

Jag minns min ungdoms sommarjobb som spårvagnskonduktör i Stockholm. Aldrig någonsin att jag kände mig rädd. Inget hot. Inget våld. Lite stökiga transporter från Grönan en och annan sen lördagkväll, men stämningen på gamla sjuan var då mer typ skrål och glam, inte hat och hot.

Det var då, det. På 1960-talet. Och nu, i de välformulerade värdegrundernas tid då begreppet kränkning vänds ut och in i ständiga diskussioner och individens respekt för allt och alla påbjuds. Varifrån kommer då denna mentala miljöförstöring med ett brutalt språkbruk som stundom tar klivet från ord till handling?

Jag har svårt att få ihop det. Berättelsen om passagerare som hotar och spottar kollektivtrafikens personal i ansiktet skapar inte bara sorg i Göteborg utan även hos mig.

Just på den här punkten i min krönika finns risk att bli gubbgnällig och generaliserande, och därför ska jag berätta hur det var för två 75-plussare att åka spårvagn i den vackra staden på västkusten.

På väg hem klev vi på elvan, som var full av folk. Ett par killar reste sig genast för att lämna sina sittplatser åt oss. Jag sa ”tack” och började prata med en av dem. På fem minuter hann jag få reda på att han gick i högstadiet och tänkte bli snickare. Jag sa att snickare var ett jättebra yrkesval. Ett kreativt jobb med goda utsikter på arbetsmarknaden.

Han höll med och frågade vad vi gjorde i Göteborg, och jag berättade att vi varit i Smyrnakyrkan för att delta i ett samtal om situationen i DR Kongo och fredspristagaren Denis Mukweges arbete för utsatta kvinnor och barn.

Killen visste inte mycket om kyrkolivet i sin hemstad, men uttryckte sin respekt och beundran för det arbete som jag kort beskrev, sen sa vi sa ”hej då” och ”sköt om dig” till varandra och hustrun och jag klev av vid Centralstationen. Artikeln om dålig stämning på Göteborgs bussar och spårvagnar speglar säkert en del av sanningen, men inte hela. I debatten om uppenbara defekter i samhällskroppen får vi inte bortse ifrån att det finns högstadieungdomar som artigt reser sig för äldre och gärna tar ett snack med dem.

Hotet mot samhällsklimatet ska inte förnekas, men än finns respekt att rädda. Än går det att föra samtal som bygger broar i stället för murar. Låt oss ta vara på den möjligheten. Den finns där hela tiden, nära oss.

Sommarkonferenserna
Foto: Johannes Ottestig
Foto: Johannes Ottestig
Kristen i coronakrisen
Foto: Kajsa Göransson
Foto: Kajsa Göransson
Coronakrisen
Pat Marmo, ägare till en begravningsbyrå i Brooklyn, berättar att de är kraftigt överbelastade till följd av corona-pandemin. 
Foto: John Minchillo
Foto: John Minchillo