Carin Dernulf: Guds ljus sipprar in i vårt mörkaste mörker

Veckans bibelkrönika: Det Gud inte hjälper oss ifrån, det hjälper han oss igenom. Och det är också mångas erfarenhet.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Den här tiden på året tillhör inte mina favoriter. Det är mörkt och kallt och sjukdomarna avlöser varandra i en småbarnsfamiljs vardag. Uppenbarelsens ljus, som är temat för den här söndagen, känns vid första anblick ganska avlägset. Och när man tittar på mycket av det som händer runt omkring oss, både nära och långt bort, så finns det en hel del som gör att det kan kännas rätt mörkt. På mer än ett sätt längtar man efter ljuset som ska skingra mörkret.

I söndagens text möter vi två personer som också längtar efter ljuset. Det är Symeon och Hanna, som i många år tjänat Gud i templet. Det står om Symeon att han väntade på Israels tröst. Och den där dagen när Maria och Josef kommer till templet med sitt barn känner han plötsligt igen uppenbarelsens ljus i barnet. Det är detta barn som han under hela sitt liv har väntat på. Han som ska komma med ljus och tröst.

Den här söndagen kallas för Kyndelsmässodagen och kommer ur ordet kyndill som betyder bloss. När jag hör ordet bloss går min tanke till tomtebloss som sprakar och lyser upp så vackert. Och på ett sätt beskriver det ganska bra den intensiva känsla man har när man som förälder står med sitt nyfödda barn i famnen, full av tacksamhet, kärlek och förhoppningar.

Så var det nog också för Maria och Josef. Så många fantastiska ord hade redan sagts dem om detta barn och nu hade också den gamle Symeon i templet bekräftat att de bar världens frälsning i sina armar. De tänkte nog att framtiden såg ljus ut. Att alla skulle älska deras barn.

Men Symeons ord innehöll också ett stort allvar. Detta barn skulle bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid. Och man kan undra vad Maria tänker när Symeon vänder sig till henne och säger: Också genom din egen själ skall det gå ett svärd. Inte kunde hon då ana att hennes älskade son skulle bli förrådd och utlämnad av de människor han kom för att rädda. Inte kunde hon ana att hon en dag skulle se honom dö.

När jag tänker på Marias liv tänker jag att det kanske fanns stunder när hon upplevde det som att Gud hade övergivit henne. Samtidigt förstår vi när vi läser om Maria att hon redan från början valt att sätta sin tillit till Gud. Att hon trots allt förtröstade på honom. Trons trygghet består inte i att man slipper lidanden. Den består inte heller i att man alltid förstår de smärtsamma vändningar som livet kan ta. Men mitt i allt kan man välja att sätta sin tillit till den Gud som man trots allt tror bär allt. Jag mötte för ett tag sen en person som sa: Det Gud inte hjälper oss ifrån, det hjälper han oss igenom. Och det är också mångas erfarenhet.

I det som kan kännas som mörkaste mörker kan ljus bryta fram. För vi tror inte på en Gud som vi godtyckligt konstruerat efter våra behov och önskemål. Nej, kristen tro bygger på en uppenbarelse från Gud själv, och den uppenbarelsen är en person, Jesus Kristus. Han som är världens ljus, vår tröst.

Hanna och Symeon hade ögon att se honom. De såg det stora i det lilla. Och det är min bön, att vi på samma sätt skulle se hur han kommer oss till mötes i det som är vår verklighet. Så att hans läkande ljus får sippra in i våra liv med allt vad de rymmer av ljus och skugga.


 

Söndagens bibeltexter:

Gamla testamentet: 1 Samuelsboken 1:21-28

När El­ka­na och he­la hans fa­milj gick upp till Shi­lo för att förrätta det årli­ga off­ret till Herren och frambära sitt löfte­sof­fer, följ­de Han­na in­te med. ”Jag väntar tills poj­ken har bli­vit avvand”, sa­de hon till sin man, ”då skall jag ta med ho­nom och han skall få träda fram inför Her­ren och stan­na där för all fram­tid.” El­ka­na sva­ra­de: ”Gör som du fin­ner bäst och vänta tills han är avvand. Må Her­ren låta det bli som du har sagt.”

Han­na stan­na­de hem­ma och am­ma­de sin son till dess han var avvand. Då följ­de hon med El­ka­na, och de ha­de med sig en treårig tjur, en säck mjöl och en lägel vin. Så fördes poj­ken till Her­rens hus i Shi­lo, han var med dem när de trädde fram inför Herren. Fa­dern off­ra­de det slak­tof­fer som han var­je år bru­ka­de frambära åt Her­ren. Se­dan förde han fram poj­ken och off­ra­de tju­ren. Han­na, poj­kens mor, tog ho­nom med sig till Eli och sa­de: ”Hör på mig, her­re. Så sant du le­ver, her­re, jag är den kvin­na som stod här hos dig och bad till Her­ren. Det var om det­ta barn jag bad, och Her­ren har gett mig vad jag bad ho­nom om. Nu vill jag i min tur ge ho­nom till­ba­ka åt Her­ren. Så länge han le­ver skall han tillhöra ho­nom.”

Däref­ter till­bad de Her­ren i Shi­lo.

Episteltext: 1 Johannesbrevet 1:5-7

Och det­ta är det bud­skap som vi har hört av ho­nom och förkun­nar för er: att Gud är ljus och att ing­et mörker finns i ho­nom. Om vi säger att vi har ge­men­skap med ho­nom men vand­rar i mörk­ret, lju­ger vi och hand­lar in­te ef­ter san­ning­en. Men om vi vand­rar i lju­set, lik­som han är i lju­set, då har vi ge­men­skap med varand­ra, och blo­det från Je­sus, hans son, re­nar oss från all synd.

Evangelietext: Lukasevangeliet 2:22-40

När ti­den var in­ne för de­ras re­ning en­ligt Mo­ses lag tog de ho­nom till Je­ru­sa­lem för att bära fram ho­nom inför Her­ren – det står nämli­gen i Her­rens lag att var­je förstfödd av mankön skall hel­gas åt Her­ren – och för att off­ra två tur­tur­du­vor el­ler två unga du­vor, så som det är före­skri­vet i Her­rens lag.

I Je­ru­sa­lem fanns en man vid namn Sy­me­on, som var rättfärdig och from och som vänta­de på Is­ra­els tröst. He­lig an­de var över ho­nom, och den he­li­ga an­den ha­de uppen­ba­rat för ho­nom att han in­te skul­le se döden förrän han ha­de sett Her­rens Messias. Ledd av An­den gick han till temp­let, och när föräld­rar­na kom in med bar­net Je­sus för att göra med ho­nom som det är sed en­ligt la­gen, tog han ho­nom i fam­nen och pri­sa­de Gud och sa­de:

”Her­re, nu låter du din tjäna­re gå hem, i frid, som du har lo­vat. Ty mi­na ögon har skådat fräls­ning­en som du har be­rett åt al­la folk, ett ljus med up­pen­ba­rel­se åt hed­ning­ar­na och härlig­het åt ditt folk Is­ra­el.”

Hans far och mor förund­ra­de sig över vad som sa­des om ho­nom. Och Sy­me­on välsigna­de dem och sa­de till hans mor Ma­ria: ”Det­ta barn skall bli till fall el­ler upprättelse för många i Is­ra­el och till ett tec­ken som väcker strid – ja, också ge­nom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mång­as in­ners­ta tan­kar skall kom­ma i dagen.”

Där fanns också en kvin­na med pro­fe­tisk gåva, Han­na, Fa­nu­els dot­ter, av Ashers stam. Hon var till åren kom­men; som ung ha­de hon va­rit gift i sju år, se­dan ha­de hon levt som änka och var nu åttio­fy­ra år gam­mal. Hon vek ald­rig från temp­let ut­an tjänade Gud dag och natt med fas­ta och bön. Just i den stun­den kom hon fram, och hon tac­ka­de och pri­sa­de Gud och ta­la­de om bar­net för al­la som vänta­de på Jerusalems be­fri­el­se.

När de ha­de full­gjort allt som före­skrivs i Her­rens lag återvände de till sin hemstad Nasa­ret i Ga­li­leen. Poj­ken växte och fyll­des av styr­ka och vis­het, och Guds välbe­hag var med ho­nom.

Psaltaren: Psalm 138

Av Da­vid.

Jag vill tac­ka dig av he­la mitt hjärta, inför gu­dar­na sjunga ditt lov. Jag fal­ler ner, vänd mot ditt he­li­ga tem­pel, och pri­sar ditt namn, du som är god och tro­fast. Du har gjort långt mer än du lo­vat. Du sva­ra­de mig när jag ro­pa­de, du fyll­de mig med kraft. Al­la jordens kung­ar skall tac­ka dig, Her­re, ty de har hört di­na ord. De skall sjunga om Herrens vägar, ty stor är Her­rens härlig­het. Hög är Her­ren, men han ser de låga, upphöjd och fjärran känner han allt. När jag drab­bas av nöd be­va­rar du mitt liv. Mot mina fi­en­ders vre­de sträcker du ut din hand, din star­ka hand räddar mig. Her­ren skall full­bor­da vad han gör för mig. Her­re, din god­het va­rar för evigt. Upphör in­te med ditt verk!