Daniel Ringdahl: Våldets väg är aldrig Jesu väg

Han hade folket med sig. Ett ord hade räckt för att starta uppror. Men han gör det inte.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

När år 1989 gick mot sitt slut var framtiden ljus och människor i västvärlden optimistiska. Det senaste seklet hade varit nattsvart med två världskrig, en katastrofal börskrasch och en efterkrigstid präglad av Kalla krigets spänningar. Men när man gick in i advent för trettio år sedan fanns det hopp om en ny tid.

Den politiske teoretikern Francis Fukuyama hade några månader tidigare, i essän ”The End of History”, argumenterat för att den västerländska liberalismen var på väg att vinna hela världen och fem år senare höll filosofen Isaiah Berlin ett tal i samband med en hedersutmärkelse. I talet konstaterade han att dåtidens diktaturer höll på att vittra sönder. ”Jag är glad över att ni som jag talar till kommer att få se det tjugoförsta århundradet, vilket jag är säker på bara kan bli en bättre tid för mänskligheten än vad mitt förfärliga århundrade har varit.”

Trettio år efter ”historiens slut” är det rörande att läsa om Fukuyamas och Berlins optimism – och samtidigt djupt sorgligt. Vi är långt ifrån harmonin de väntade på och även om vi än så länge är förskonade från ett tredje världskrig har det tjugoförsta århundradet varit fullt av svåra konflikter. Den auktoritäre ledaren är återigen ett politiskt ideal med beundrare över hela världen och i dag skrivs böcker inte om diktaturens misslyckande utan om liberalismens.

Hur underbart är det då inte att få fira advent! Längtan efter ett fredsrike är universell, men historien visar oss att fredsriket inte finns på den här jorden. När Herren Jesus rider in i Jerusalem anspelar han dock just på denna uråldriga längtan efter fred. ”Han ska förkunna fred för folken, och hans välde ska nå från hav till hav, från floden till världens ände”, säger Sakarja. Han ska upprätta ett fredsrike, men ett rike som inte är av denna världen.

Varför skulle Jesus lyckas där alla andra har misslyckats? Varje människa är en syndare, med en ond böjelse för maktlystnad, korruption och egocentrism. Därför har alla försök att bygga fredsriket, eller ”Kristallpalatset” som Dostojevskijs källarmänniska talar om, slutat i tyranni och katastrof. Men Jesus är annorlunda. Han är ”lejonet av Juda stam, skottet från Davids rot”, säger ängeln i Uppenbarelseboken och anknyter till Guds löften till sitt folk (1 Mos 49:9–10, Jes 11:1) om en rättfärdig kung som för alltid ska bryta våldets spiral. Jesus kan göra det eftersom han är Guds utvalde hjälte, människa och samtidigt Gud, utan synd eller brist.

När vi går in i adventstiden påminns vi om att Gud vill fred. Det är därför han kommer till oss i ödmjukhet. Jesus rider in i Jerusalem, Konungens stad, på en åsna, som signalerar fred. Hans agerande är anmärkningsvärt. Han hade folket med sig. Ett ord hade räckt för att starta uppror. Men han gör det inte. Våldets väg är inte Jesu väg. Inte heller i dag.

Adventstiden förbereder oss för Guds ankomst i jul, och ytterst sett för hans ankomst när historien på riktigt når sitt slut. I hans efterföljd får vi vara fredens redskap. I hans kraft får vi vänta på det rike som Kristus ska upprätta. Vi påskyndar rikets tillkomst i bön och tillbedjan. Välkommen, Herre Jesus.

Söndagens texter:

Gamla testamentet: Sakarja 9:9–10

Ro­pa ut din glädje, dot­ter Si­on, jub­la, dot­ter Je­ru­sa­lem! Se, din ko­nung kom­mer till dig. Rättfärdig är han, se­ger är ho­nom gi­ven. I ring­het kom­mer han, ri­dan­de på en åsna, på en ung åsne­hingst. Jag skall förin­ta al­la strids­vag­nar i Efraim, al­la hästar i Je­ru­sa­lem. Kri­gets va­pen skall förin­tas. Han skall förkun­na fred för fol­ken, och hans välde skall nå från hav till hav, från flo­den till värl­dens ände.

Episteltext: Uppenbarelseboken 5:1–5

Och jag såg i högra han­den på ho­nom som satt på tro­nen en bokrul­le med skrift på både fram­si­dan och bak­si­dan och förseg­lad med sju si­gill. Och jag såg en väldig äng­el som ro­pa­de ut med hög röst: ”Vem är värdig att öpp­na boken och bry­ta si­gil­len?” Men ing­en i him­len el­ler på jor­den el­ler un­der jor­den kun­de öpp­na boken och se i den. Och jag grät häftigt över att det in­te fanns någon som var värdig att öpp­na boken och se i den. Men en av de älds­te sa­de till mig: ”Gråt in­te. Se, han har seg­rat, le­jo­net av Ju­da stam, skot­tet från Da­vids rot. Han kan öpp­na boken med dess sju si­gill.”

Evangelietext: Matteus 21:1–9

När de närma­de sig Je­ru­sa­lem och kom till Bet­fage vid Oliv­ber­get skic­ka­de Je­sus i väg två lärjung­ar och sa­de till dem: ”Gå bort till byn där fram­me, så hit­tar ni ge­nast ett åsnesto som står bun­det med ett föl bred­vid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni sva­ra: Her­ren behöver dem, men han skall strax skic­ka till­ba­ka dem.” Det­ta hände för att det som sagts ge­nom pro­fe­ten skul­le upp­fyl­las: Säg till dot­ter Si­on: Se, din ko­nung kom­mer till dig, ödmjuk och ri­dan­de på en åsna och på ett föl, ett last­djurs föl. Lärjung­ar­na gick bort och gjor­de så som Je­sus ha­de sagt åt dem. De hämta­de åsnan och fölet och la­de si­na mant­lar på dem, och han satt upp. Många i folk­mas­san bred­de ut si­na mant­lar på vägen, and­ra skar kvis­tar från träden och strödde dem på vägen. Och fol­ket, både de som gick före och de som följ­de ef­ter, ro­pa­de: ”Ho­si­an­na Da­vids son! Välsig­nad är han som kom­mer i Her­rens namn. Ho­si­an­na i höjden!”

Evangelietext: Lukas 4:16–23

Han kom till Na­sa­ret, där han ha­de växt upp, och på sab­ba­ten gick han till sy­na­go­gan, som han bru­ka­de. Han res­te sig för att läsa, och man gav ho­nom pro­fe­ten Je­sa­jas bok. När han öpp­na­de den fann han det ställe där det står skri­vet: Her­rens an­de är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädje­bud till de fat­ti­ga. Han har sänt mig att förkun­na be­fri­el­se för de fång­na och syn för de blin­da, att ge de förtryck­ta fri­het och förkun­na ett nådens år från Her­ren. Han rul­la­de ihop boken och gav den till­ba­ka till tjäna­ren och sat­te sig. Al­la i sy­na­go­gan ha­de si­na blic­kar rik­ta­de mot ho­nom. Då börja­de han ta­la till dem och sa­de: ”I dag har det­ta skriftställe gått i upp­fyl­lel­se inför er som hör mig.” Al­la pri­sa­de ho­nom och häpna­de över de ljuv­li­ga ord som ut­gick ur hans mun. Och de fråga­de: ”Är det in­te Jo­sefs son?” Då sa­de han till dem: ”Snart kom­mer ni med ta­lesättet: Läka­re, bo­ta dig själv! och säger: Allt som vi har hört att du har gjort i Ka­far­naum, gör det här i din hemstad också.”

Psaltaren: Psalm 24

HBTQ-tavlan