Den härliga hösten är här

Jag känner samma pirr som när jag började småskolan i Kraddsele.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Våren och sommaren är överskattade. Hösten har oförtjänt dåligt rykte. Så är det med årstiderna. Så är det med livet.

Jag vet, en sådan sak skriver man inte oemotsagd. Men jag ska förklara mig så gott det går.

Våren är vacker, men också vemodig. All denna sköra skönhet som växer fram inför våra ögon ska snart vissna och dö, och den tanken är smärtsam på gränsen till outhärdlig.

Sommaren är skön, men också packad med orimliga förväntningar. Den vinglar hit och dit mellan sol och regn som en överlastad åsna. Det är mycket som kan gå åt skogen då, det visar inte minst skilsmässostatistiken.

Augusti kommer, och september, det nordiska sommarljuset dämpas. Så även våra förväntningar. Vilket inte är detsamma som att hopp och framtidstro packar ihop och drar till varmare trakter och lämnar oss övergivna.

Men när naturen och vädret och semestern inte längre förväntas servera oss allt på silverfat, då är det dags att sopa ihop spillrorna av spruckna drömmar och ta itu med saker och ting på egen hand. Planera. Studera. Lösa problem på jobbet. Göra en insats i kyrkan eller ett annat socialt sammanhang där vi finns med.

Hösten är på många sätt en nystart. Ett vitt ark papper som ligger framför oss och väntar på vår egenhändigt skrivna text. Så här dags vet vi att solen inte skriver den åt oss. Eller semestern. Men vi kan själva, om vi vill.

Nu talar jag om årstiderna. Men livet då?

När ungdomstidens berusande livskänsla och medelålderns krav på framgång och resultat ligger bakom, då kan hösten bli en fin tid av stillhet och eftertanke, men också av meningsfull och medmänsklig aktivitet.

Jag är född vid Vindelälven och tänker på hur vattnet brusar och forsar i de smala passagen, för att sedan breda ut sig till en lugn yta. Inte en död yta, utan en stillhet full av liv. Fråga fiskaren var han gör sin bästa fångst. I forsen, eller där vattnet stillnat.

Framför mig har jag en kursplan från Newmaninstitutet i Uppsala. Ämnet är Litteraturvetenskap för teologer. En termin på halvfart och distans väntar, och jag känner samma pirr som när jag började småskolan i Kraddsele.

Kommer jag att klara det? Ett nej på den frågan blir i min ålder inte ett hinder i det lopp som kallas karriär. Bara en fördjupad insikt om den egna begränsningen. En lärdom att lägga till tidigare lärdomar.

Det, bland annat, är det fina med livets höst. Den bär frukt, på ett eller annat sätt.

Lilla Erstagården