18 september 2020

En tidning på kristen grund



Krönikor

Det är inte nog att hjälpa varandra att överleva

Fylla livet med år eller åren med liv?

Det som behöver vara en fysisk distansering leder lätt till en social isolering. Det blottlägger också frågan om vad som är livskvalitet.

—   Emma Henriksson

Jag kan själv, deklarerade barnet­ mycket bestämt och fyllt av självförtroende, självkänsla och självklarhet. Fyraåringars förmåga att insupa livet är både beundransvärd och smittsam. Världen finns för fötterna och de är i full färd att inta den. Det räcker fullt att den sträcker sig till diket med yngel, gungan som får det att pirrar i magen och de hemvanda platserna som ger utrymme för fantasins oändliga världar. Det är en gåva att få uppleva den lilla världen så oändlig.

”Hur är det att så ofta vara yngst?” Den frågan får Greta Thunberg när hon presenteras som sommarvärd i radions P1. Flickan som fått barn och vuxna att lyssna, fått världsledare att ställa sig i kö svarar som otaliga gånger förr på frågan om relationen till sin ålder.

”Livshalvtid”. Begreppet används av en vän som avrundar 50-årsdagen på sociala medier. Den världsomspännande fysiska distanseringen drabbar de jämna tiotalens årsbarn. Storslagna firanden ställs in. Kvar finns förväntningarna som förknippas med jämna födelsedagars milstolpar.

Fokuseringen på den kronologiska åldern genomsyrar vårt samhälle. Vi definieras ofrivilligt av åldern.

Inte konstigt att frustrationen pyste när 70 blev det antal årsringar som hamnade i fokus. De som strax innan fått höra att 70 är det nya 50 fann sig plötsligt bli betraktade som de sköraste föremålen på museet. Att ordalagen är varma räcker inte när den det rör upplever sig vara föremål för samtalet i stället för partner i dialogen.

Det som behöver vara en fysisk distansering leder lätt till en social isolering. Att månad efter månad upprätthålla detta prövar inte bara tålamodet. Det blottlägger också frågan om vad som är livskvalitet.

”Tänk att jag snart är hundra.” Det lät nästan som att målstolparna stod där och siktet var inställt. Hon nådde inte riktigt fram till den kommande 96 årsdagen. Men det var ändå inte dagarna som räknades, det var innehållet i dem.

Den självklarhet inför livet som finns hos fyraåringen uppstår inte för att den egna förmågan räcker till allt. Den formas i ett sammanhang där föräldrar och andra trygga personer gör det möjligt att sträcka sig bortom sina egna gränser. För att de inte stannar vid att säkerställa näring, hygien och sömn. För att omvärldens insatser inte bara sträcker sig till överlevnad.

Otillräckligheten infinner sig när de egna förmågorna begränsas och insatserna som ska avhjälpa det samtidigt innebär att självbestämmande över den egna vardagen begränsas. Det gäller fyraåringar, lika väl som 96-åringar. Att hjälpa varandra att överleva är aldrig tillräckligt. Vårt ansvar som medmänniskor är att hjälpa varandra att leva. För det är ändå inte livet som ska fyllas med år, det är åren som ska fyllas med liv.

Emma Henriksson

Emma Henriksson är föreläsare, konsult, samhällsdebattör, tidigare riksdagsledamot och vice ordförande för Kristdemokraterna. Hon skriver gästkrönikor på Dagens ledarsida.

Fler artiklar