Krönikor

Eleonore Gustafsson: Att inse sin synd och be om förlåtelse är svårt

De som utan att skylla ifrån sig bett om förlåtelse, omvänt sig och gjort bot.

Genom sitt fall blev Petrus en herde.

—   Eleonore Gustafsson

Varje gång jag hör talas om en kristen ledare som fallit tänker jag på ett beredelseord som jag hörde för många år sedan. Det var på en ungdomskonferens i Svenska kyrkan och prästen höll ett kort tal innan mässans syndabekännelse.

Prästen utgick från texten om trons vittnen i Hebreerbrevet, den text som avslutas med uppmaningen om att fästa blicken på Jesus, trons upphovsman (Heb 12:2). Han liknade våra andliga ledare och förebilder vid fyrar på ett stormigt hav. En fyr strålar ut ledljus, ett ljus som gör att man inte kör på grund. Men om man fäster blicken på en fyr och aldrig viker av kör man likväl på grund.

Beredelseordet var en uppmaning om att be Gud om förlåtelse för alla de gånger som vi hade låtit ledare ta Guds plats i våra liv, när vi fäst blicken på våra förebilder i stället för på Jesus.

För egen del har jag märkt att de ledare som fallit men som rest sig upp igen har varit de ledljus som lyst allra klarast. De som utan att skylla ifrån sig bett om förlåtelse, omvänt sig och gjort bot. De har varit föredömen på omvändelsens väg. De har förkroppsligat försoningens evangelium.

Strax före sitt fall fick Simon Petrus höra av Jesus: ”Simon, Simon. Satan har utverkat åt sig att få sålla er som vete. Men jag har bett för dig att din tro inte skall ta slut. Och när du en gång har vänt tillbaka, så styrk dina bröder” (Luk 22:31f.). Jesus sa inte ”men jag har bett för dig att du aldrig skall falla” utan ”jag har bett för dig att din tro inte skall ta slut”.

Judas gick och hängde sig, men Petrus ägde en tro, en tillit, till Jesus som gjorde att han vågade vända om. Genom sitt fall blev Petrus en herde, någon som kunde styrka sina trossyskon på omvändelsens väg.

Att inse sin synd och be om förlåtelse är svårt. Det är mycket lättare att se andras fel eller skylla ifrån sig. Alla de fallna ledare som inte omvänt sig utan förhärdat sig i sitt fall är också viktiga sjömärken. En påminnelse om att det sannolikt finns uppenbara synder i våra egna liv och som vi inte orkar erkänna, varken för oss själva eller andra.

Jesus kallade Petrus för en klippa. Om denna klippa har teologen Gil Bailie sagt: ”Kyrkan, liksom Petrus, är både en stötesten och en hörnsten. Den är det senare bara när den är medvetet ångerfull för att den är, och har varit det förra.”

Ledare är inte felfria, men de som ber om förlåtelse blir till ledljus på försoningens väg. Brustna lerkärl fyllda av nådens ljus. De däremot som inte omvänder sig och ber om förlåtelse blir i stället till varnande skeppsvrak. En påminnelse om hur lätt det är att gå på grund. Och att vi måste göra som Jesus, be för varandra att vår tro inte ska ta slut.

Fler artiklar för dig