Eleonore Gustafsson: Rädsla sätter förnuft ur spel

Vad har en kristen att frukta annat än att tappa orienteringen, tappa platsen bakom Jesus?

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Under en resa till Rom i höstas gick jag för första gången i vuxen ålder vilse. Jag hade besökt en ekumenisk kvällsbön i Trastevere och skulle promenera hem ensam till hotellet. Jag hade studerat kartan noggrant och memorerat rakaste vägen hem i huvudet. Men vägen blev allt ödsligare och till slut hamnade jag på en folktom gata nästan helt utan belysning. Jag tittade mig omkring och fick syn på en hemlös man uppkrupen i en port. Då fick jag panik, vände om, och tappade helt orienteringen. Trots att jag hade både karta och kompass i mobilen lyckades jag inte förstå vilket håll jag skulle gå, rädslan hade satt mitt förnuft ur spel.

Jesus sa: ”När ni får höra om krig och oroligheter, så tappa inte besinningen.” (Luk 21:9) Det som får oss att tappa besinningen är rädslan, den grumlar vårt förnuft och sätter vår etiska kompass ur spel. Den som i dag vill stå upp för de mänskliga rättigheterna får ofta höra att man är naiv. Men vem är i själva verket naiv om inte den som låter sig styras av rädsla?

Första gången jag som barn gick vilse var under ett scoutläger. Även denna gång var det rädslan som fick mig att tappa orienteringen. Jag och två andra mellanstadietjejer var ute på spårning. Vi gick längs en grusväg och fick se en ensam man komma gående emot oss. Mina vänner som hade en väldigt livlig fantasi fick för sig att han var en mördare, därför avvek de från grusvägen och sprang rakt in i skogen. Jag hade inte lika livlig fantasi men jag sprang ändå efter för att inte bli lämnad ensam. När paniken hade lagt sig var vi helt vilse.

”Rädsla är inget argument, det är en känsla” säger Peter Englund i dokumentären ”Snille och smak” från 2013 som repriserades i SVT i samband med turbulensen inom Svenska Akademin. Ett uttryck som han enligt egen utsago predikat för sina barn gång på gång och som han fick påminna sig själv om då han av rädsla tvekade inför att säga ja till uppdraget att vara akademins ständiga sekreterare.

Då kyrkan var svårt förföljd kom Jesus till Johannes och sa: ”Var inte rädd. … Jag var död, och se jag, jag lever i evigheters evighet, och jag har nycklarna till döden och dödsriket.” (Upp 1:17-18)

Döden är en fiende, men en besegrad fiende. Så vad har en kristen att frukta annat än att tappa orienteringen. Tappa platsen bakom Jesus, han som vågade möta både fienden och främlingen med kärlek. Men när jag såg den hemlöse fick jag panik. Tänk om jag på domens dag får höra: ”Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig.” (Matt 25:41-43)

Oavsett om hoten är reella eller imaginära så gör man bäst i att inte tappa besinningen, rädslan grumlar förnuftet, och då hamnar man rejält vilse.