27 september 2020

En tidning på kristen grund



Krönikor

Emma Audas: Problemet är att ingen vågar lära vad vi inte lever

Hur blev vi så dåliga på att vara dåliga?

Jag skilde mig samtidigt som jag skrev en avhandling om äktenskapets helighet. Levde jag inte som jag lärde?

—   Emma Audas

Nu är hon riktigt frustrerad. Hennes man, prästen, har igen i predikan talat om vikten av att prioritera familjen framför jobbet. Och hon börjar bli trött på den där visheten som verkar infinna sig varje söndag förmiddag för att vara som bortblåst redan då kyrkkaffet städas undan.

Ni vet de där som säger en sak, men gör en annan? De där som i predikstolar, på sociala medier, eller vid middagsbord hävdar en sanning, men själva inte verkar leva upp till den? Kanske åsikten till och med förts fram på ett lite onyanserat, svartvitt sätt? Kanske lite dömande?

Och vi har väl alla lärt oss att det är något rysligt fult med att säga en sak och göra en annan. Att inte leva som man lär. Vi kallar det dubbelmoral, skenhelighet, hyckleri ... Och finns det inte något befriande i att avslöja den där som så ofta med sina moraliserande principer fått andra att känna sig dåliga?

Ändå har jag under de senaste åren landat i en helt annan hållning. Det stora problemet i dag, tänker jag, är inte att vi inte lever som vi lär. Problemet är snarare att vi inte vågar lära vad vi inte lever, och därför blir tysta då vi borde tala. I stället för att säga det vi tror är sant, säger vi det vi själva förmår leva upp till. Och det kan rätt ofta vara allt annat än sanningen.

Till exempel tror jag att vegansk kost vore det bästa för hela skapelsen. Men jag äter inte veganskt. Jag tycker för mycket om margherita-pizzor och smör på nygräddat bröd. Min brist kunde jag välja att hantera genom att sprida texter om att vegansk kost knappast är så viktigt för miljön. Men jag vägrar. För det vore inte att säga vad jag tror är sant. Det vore att anpassa sanningen till mitt ego, min vilja att verka oklanderlig.

På samma sätt talar jag konsekvent kritiskt om sociala mediers inverkan på världspolitiken, kyrkans liv och våra själar – trots att jag fortfarande använder Facebook. Men jag vägrar rättfärdiga det.

Eller då jag – en präst – skilde mig, samtidigt som jag skrev på en avhandling om äktenskaps helighet. Levde jag inte som jag lärde?

Jag lär att äktenskap är intill döden. Det levde jag inte den gången. Men ska vi som kyrka hantera skilsmässornas realitet med att sluta lova intill döden? Eller kan vi hantera brustenheten med envist hopp, också för den som tidigare fallit och fått sår?

Hur blev vi så dåliga på att vara dåliga? Som människa och som del av kyrkan vill jag få längta efter det verkligt sanna, vackra och goda. Och den längtan måste vi tillåtas formulera, utan krav på att själva redan vara på den plats vi längtar till. Är det inte det här som är insikt om synd – och längtan till frälsning?

Fler artiklar