En motbild till tiden

Ionescus grundhållning gjorde honom också kyrkokritisk.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Eugène Ionescu är ett exempel på konstens motbild till tiden. Monica Papazu har gett en bred skildring av hans liv i sin bok ”Den ukendte Eugène Ionescu” (1995). För en bredare allmänhet är han framförallt känd som den absurda teaterkonstens stora namn. Själv kallade han sig inte absurdist. Han föredrog att beskriva sin konst som ett uttryck för förundran inför tillvaron.

Det av hans egna verk där man kommer honom närmast har den talande titeln ”Antidotes – Motgift.” Där skriver han bland annat ”Jag tror att jag har varit fullständigt trogen mot mig själv ... Jag har mycket tidigt lärt mig att vara ensam, eftersom jag inte tänkte som de andra”.

Ionescus tänkande­ rör sig i hög grad kring frågan om människans förhållande till historien, det vill säga samtiden. Det är för honom en moralisk plikt att tänka emot historien och att resa sig mot sin tid. Det är sin egen tids litterära Parismiljöer han tänker på, när han skriver ”De menar att Historien har rätt, fastän den inte är något annat än brist på förnuft ... för dem är Historien helt enkelt den starkares rätt, den ideologi, som hör till den regim, som etablerar sig och som segrar. Oavsett vilken det är. Man finner alltid de bästa motiveringar till att rättfärdiga en segrande ideologi ...”.

Den gången var det vänsterradikalismen. Vad skulle det kunna vara i Norden i dag? Kanske det ambivalenta tankekonglomerat, som i Danmark tagit gestalt i 1975 års skollag och i Sverige går under namnet skolans värdegrund.

Det totalitära fenomenet är, skriver Monica Papazu, ingalunda begränsat till kommunismen. Det totalitära fenomenet innebär att en ideologi gör anspråk på yttrandemonopol. Det vill vidare utöva ett totalt inflytande. Det vill påverka människan in i det mest intima, förhållandet mellan man och kvinna, barn och föräldrar. Det totalitära fenomenet är en aldrig övervunnen frestelse i människans väg genom­ tiderna.

Kampen mot det totalitära fenomenet är en nyckel till att förstå Ionescus dramatik. Här rider S:t Göran­ med lansen fälld mot draken i ny gestalt, inte så lysande­ som i Bernt Notkes skulptur i Stockholms storkyrka – men med samma mod.

Ionescus grundhållning att kampen mot tiden är en moralisk skyldighet gjorde honom också kyrkokritisk. I en intervju 1975 yttrade han:

”Det som tycks mig irriterande är att Kyrkan verkar vilja upphäva sig själv och smälta in i Historien, så rädd är den för att vara utanför Historien. Detta är emot sanningen, ty dess roll är verkligen att vara utanför Historien, att vara en bro mellan det som är utanför Historien, att föra världen och Historien mot Evigheten … det som människor behöver, det är just den lilla ö, som inte låter sig föras bort av Historiens vindar utan håller stånd mot stormen och inte är av timligheten … Guds rike är inte av denna världen. Utan denna övernaturligt givna anvisning är Historien förtappelse och kaos.”