En vecka i försoningens tecken

Sällan har det gått så smidigt att sätta ett tema för Nyhemsveckan.
En färsk båtresa och ett stundande 100-årsjubileum slog an tonen. Den här veckan samlas därför flera tusen pingstvänner
”I försoningens tecken”.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor Konferenser av Nyhemsveckans kaliber måste förberedas i god tid. Att hitta ett gångbart tema är förstås av största vikt och arbetet börjar redan på hösten med en dygnslång samling.–  Just då hade vi gjort en pastorsresa till Tallinn med Jack Hayford som berörde oss väldigt mycket. Han lyckades ge oss djupgående insikter om gemenskap och försoning mellan kolleger, generationer och så vidare. Man kan säga att han fick bli lite barnmorska för den här konferensen, berättar Lars-Evert Jonsson, Värnamopastor och en av medlemmarna i konferensledningen.Också Johanna Bard, Karlskoga, och Andreas Wessman, Trollhättan, är med i planeringen och genomförandet av årets Nyhemsvecka.Främsta anledning till båtresan var att skapa en vidare förståelse pastorskolleger emellan för nya, mindre traditionella sätt att arbeta, som växt fram i svensk pingströrelse på senare år. Grundtanken är att bygga enhet och motverka splittring.– Man kan aldrig starta i affekt och man kan aldrig bygga i oförsonlighet om man vill att ett arbete ska hålla i längden, understryker Lars-Evert Jonsson.Kan det vara så att gamla oförrätter hindrar pingstförsamlingarna att nå framgång i sitt arbete?– Det är klart att det finns risk, men att det skulle vara någon stor broms för väckelse tror jag inte, säger Andreas Wessman.– Däremot brister det nog i gemenskap församlingar emellan, konstaterar Johanna Bard.Andreas fortsätter:– Församlingarna har blivit mer måna om att inte låna ut sin pastor till rörelsens gemensamma projekt, utan vill att deras anställda ska arbeta på hemmaplan så mycket som möjligt. Jag vet kolleger som därför har svårt att engagera sig i gemensamma angelägenheter. Men då isoleras också församlingarna.Johanna tror att samarbetet pingstförsamlingar och pastorer emellan var större förr.– Då kände man till varandra på ett helt annat sätt än i dag.– Jag tycker att pastorsgemenskapen och det nätverk som finns med unga förkunnare har varit väldigt bra. Bekymret blir när man hör saker om kolleger och sedan tycker på håll, säger Andreas.– Det är alltid lättare att tycka på håll, inflikar Johanna, men närhet skapar försoning.Närhet. Gemenskap. Tankesteget är inte långt till konferens. Eller Nyhemsvecka.Olika bagage– Vi kommer hit med mycket i ryggsäcken hemifrån. Det är lätt att slita på varandra i den nära miljön. Man vill olika helt enkelt. Det är vår önskan att den här veckan ska lösa upp sådant. Att man inte begraver oförsonligheter och problem utan lyfter upp det i ljuset, sammanfattar Lars-Evert.Begreppet sanning är intimt förknippat med försoning, något som alla tre understryker på olika sätt.– Sanning är en förutsättning för att allt ska bli bra, säger Andreas. I en familj där alla känner varandra kan man som syskon enklare bråka med varandra, för man vet att vi hör ändå ihop. En nära vän är man mer rädd att förlora och vågar då inte vara lika uppriktig, fast man egentligen borde vara tydligare. I församlingen borde vi vara som syskon, men i stället är vi rädda.– Man får påminna sig om att vi hör ihop och att vi älskar varandra, säger Johanna.Viktig relation med GudUppriktigheten är förstås lika viktig uppåt, i relationen med Gud.– När vi bekänner våra synder, det är då Gud kan komma, påminner Lars-Evert.Ofta när ämnet försoning kommer på tal styr samtalet in på hur det var förr, på människor i församlingen som fått utstå omild behandling och som, inte sällan, uteslutits på grunder som i dagens ljus låter högst tveksamma. På senare år har flera initiativ tagits för att söka upp dessa människor och återknyta kontakten med dem. Allt med försoning som mål. Men det är ett svårt arbete och Andreas menar att det är svårt för dagens församlingsarbetare att ta ansvar för vad som hände för 40 år sedan. De handlade ju utifrån sin övertygelse då.– När jag läser väckelsehistorien måste jag fyllas av respekt för den helighetslängtan som fanns. Sedan blev helighetslängtan fel ibland. Men de här frågorna har suddats ut och vi för inget samtal alls om det. Jag vill inte tillbaka till förr, säger Andreas och efterlyser ett sätt att ta frågan om helighetslängtan in i den situation som vi lever i nu.100 års historiaI år är det 100 år sedan den moderna pingstväckelsen startade i en liten kyrka på Azusa Street i Los Angeles. För lite mer än en månad sedan deltog Lars-Evert Jonsson i firandet på plats och det han där fick höra och se berörde honom djupt. Den pingströrelse som tog fart i en kyrka ledd av en nästan blind, delvis handikappad svart predikant slog omgivningen med häpnad. Andens utgjutning gav plötsligt människor lika förutsättningar, oavsett ras, klass eller kön. Väckelsen var inte bara andlig utan också väldigt praktisk, Azusa-församlingen blev rena hjälpcentralen med medlemmarna som hjälparbetare.– Jag hoppas att vi ska återupptäcka spiritualiteten och det sociala engagemanget, säger Lars-Evert Jonsson.