Esther Kazen: Glädjen i uppdraget föder Marias lovsång

Utan utmaningar blir livet ganska tomt.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Marias lovsång eller Magnificat som den också kallas är en av den kristna kyrkans mest framträdande lovsånger. Lovsången som är inspirerad av Hannas lovsång i gamla testamentet (1 Sam 2:1-10) ingår i tidebönstraditionens aftonbön. Den har betts och sjungits genom århundradena. Men ofta tänker vi kanske inte på i vilket sammanhang den föddes.

I verserna innan Marias lovsång kan vi läsa om hur Maria åker till sin släkting Elisabeth och stannar där i tre månader. Elisabeth hade precis som Maria fått ett uppdrag att bli mamma. Och dessa två kvinnor hittar stöd i varandra. Jag är nyfiken på hur det var. Båda skulle bli mammor för första gången, den ena för gammal, den andra för ung. Båda var del av ett stort äventyr. De var förberedda på att det skulle komma att bli tufft. Men de var redo. Och de hade stöd i varandra.

När vi läser Lukasevangeliets första kapitel hittar vi förutom Marias lovsång också en lovsång av Elisabeth, de här två kvinnorna hade trots utmaningarna hittat glädjen i att få göra något stort för och tillsammans med Gud.

Maria och Elisabeths glädje över den stora uppgiften påminner mig om en judisk berättelse jag hört. Två kvinnor gick längs en väg, och bar stora knyten med ved på ryggen. När de gick så pratade de samtidigt, och började diskutera det där med att ha något tungt att bära. Den ena kvinnan frågade den andra ”Vad tror du är den allra tyngsta bördan att bära?”. Den andra tänkte en stund och svarade sedan. ”Jag tror att det är att inte ha någonting alls att bära på”.

Utan utmaningar blir livet ganska tomt. Jag menar inte att romantisera hur tungt det kan vara att möta svårigheter och jag vill heller inte underskatta vad det kan innebära att ha en riktigt tung börda i livet. Men jag tror att det finns bördor som inte främst handlar om smärta eller sorg, utan kanske snarare en uppgift, ett uppdrag, något att göra.

Att bära ved är tungt, men det har ett syfte, att kunna elda för att få värme och laga mat. Detsamma gäller för viktiga uppdrag i livet, de kan vara tunga att bära men leder till något gott.

Den som läser Bibeln ser att Gud ger stora uppgifter till alldeles vanliga människor. De flesta av oss får kanske inte tydliga besök av änglar. Men jag är övertygad om att Gud pratar med oss hela tiden på olika sätt.

Genom vårt hjärta, våra ögon och öron. När vi ser något som får oss att känna att “det här måste jag göra något åt”. När någon i vår närhet går igenom något svårt och vi släpper allt för att ta oss tid att lyssna. När vi ser ett barn som snubblar och rusar fram för att kolla att allt är okej. I alla dessa situationer finns Guds röst som kallar oss att säga ja till uppdraget att sprida Guds kärlek där vi är. När vi hör vad Gud utmanar oss att göra kan vi inspireras av Maria och Elisabeth. Som vågade säga ja. Ett ja, som föder den vackraste av lovsånger.

”Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare:

han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.”

Esther Kazen, generalsekreterare, Sveriges ekumeniska kvinnoråd, SEK.

 

Söndagens bibeltexter

Fjärde söndagen i advent 
Tema: Herrens moder
 

Gamla testamentet: Jesaja 40:9-11

Gå upp på ett högt berg med ditt glädje­bud, Si­on, ro­pa ut ditt glädje­bud med hög röst, Je­ru­sa­lem. Ro­pa, var in­te rädd, säg till Ju­das städer: Er Gud kom­mer! Her­ren Gud kom­mer i all sin styr­ka, han härs­kar med mäktig arm. Sin se­gerlön har han med sig, de han vun­nit går framför ho­nom. Som en her­de val­lar han sin hjord. Han tar upp lam­men i sin famn och bär dem i si­na ar­mar, han dri­ver tac­kor­na var­ligt.

Episteltext: Romarbrevet 10:4-8

Kristus är slu­tet på la­gen, så att var och en som tror kan bli rättfärdig. Ty om den rättfärdig­het som la­gen ger skri­ver Mo­se: Den människa som håller bu­den skall le­va ge­nom dem. Men den rättfärdig­het som tron ger säger: Fråga in­te i ditt hjärta: Vem skall sti­ga upp till him­len? – det vill säga för att hämta ner Kristus – el­ler: Vem skall sti­ga ner i av­grun­den? – det vill säga för att hämta upp Kristus från de döda. Vad säger den då? Or­det är nära dig, i din mun och i ditt hjärta – det vill säga trons ord, det som vi förkun­nar.

Evangelietext: Lukasevangeliet 1:46-54/55

Då sa­de Ma­ria: ”Min själ pri­sar Her­rens stor­het, min an­de jub­lar över Gud, min frälsa­re: han har vänt sin blick till sin ringa tjäna­rin­na. Från den­na stund skall al­la släkten pri­sa mig sa­lig: sto­ra ting låter den Mäkti­ge ske med mig, hans namn är he­ligt, och hans förbar­man­de med dem som fruk­tar ho­nom va­rar från släkte till släkte. Han gör mäkti­ga verk med sin arm, han sking­rar dem som har över­mo­di­ga pla­ner. Han störtar härs­ka­re från de­ras tro­ner, och han upphöjer de ringa. Hung­ri­ga mättar han med si­na gåvor, och ri­ka skic­kar han tomhänta bort. Han tar sig an sin tjäna­re Is­ra­el och håller sitt löfte till våra fäder: att förbar­ma sig över Ab­ra­ham och hans barn, till evig tid.”

Psaltaren: Psalm 145:8-13

Nådig och barmhärtig är Her­ren, sen till vre­de och rik på kärlek. Her­ren är god mot al­la, barmhärtig mot allt han har ska­pat. Her­re, allt du har ska­pat skall tac­ka dig, di­na trog­na skall lov­sjunga dig. De skall ta­la om ditt ri­kes ära och förkun­na din väldi­ga kraft, så att al­la lär känna din makt, ditt ri­kes ära och härlig­het. Ditt ri­ke står i al­la ti­der, ditt välde från släkte till släkte.