Frida Park: Jag hoppas på mer hopp 2019

Är det något jag av hjärtat hoppas på för 2019 är det att de här siffrorna ska minska i stället för att öka.

—   Frida Park

När framtidsdagen känns mörk och ödesdiger är det svårt att känna hopp. Ibland blir statistiken för anonym för att vi ska komma ihåg att bakom varje siffra över psykisk ohälsa bland barn och unga finns ett liv och en hel värld. Allt påverkas när ett barn mår dåligt i själen.

Det finns många saker att önska sig inför 2019, men är det något jag av hjärtat hoppas på är det att de här siffrorna ska minska i stället för att öka. Att någon av alla dessa barn som lider ska få sina tårar torkade. Att ångest får bytas till frid och förtvivlan till hopp.

Läs mer: Frida Park: Barn mår allt sämre – men var är reaktionerna?

Att avge nyårslöften förutsätter hopp om att en förändring ska kunna ske. Att slutet ska kunna bli gott, allting gott. Varför ska man annars satsa, investera eller ens försöka? Den meningslöshet som länge fått ropa högt ända in i de ungas själar behöver överröstas av löftet om att det ljusnar.

Varför ska man ta studierna på allvar, ta hand om hälsan eller värna integriteten om livet ändå känns som att det är på väg att krascha rakt i en oundviklig bergvägg?

När jag skriver det här lyssnar jag på Carrie Underwood. Hon sjunger medan datortangenterna klickar i countrytakt: “I can’t do this on my own. Save me from this road I’m on. Jesus, take the wheel”, vilket på svenska blir ungefär: “Jag klarar inte det här på egen hand. Rädda mig från den väg jag befinner mig på. Jesus ta över ratten”.

Läs också: Maria Ahlin: Min lillasyster tog sitt liv

När jag själv var ute och körde bil i stadstrafiken lyssnade jag på radion där en forskare talade om just psykisk ohälsa bland unga. Forskaren poängterade att det inte alls är säkert att det egentligen handlar om så många fler som mår psykiskt dåligt i dag. Men den stora skillnaden är att vi nu för tiden saknar verktygen för att hantera det som är mörkt i livet.

Det är inte svårt att föreställa sig att utan dessa livsviktiga verktyg kan svårigheterna vi möta få verka så mycket mer oöverkomliga. Vilka är då dessa verktyg?

Givetvis är vi människor olika, men någonstans börjar det med språket. Att kunna sätta ord på det som fattas oss. Att kunna uttrycka, i samtal och i bön, det som tynger mer än vi förmår bära: ”Jesus take the wheel”. Har vi språket för att tala om det tomrum som hotar att sluka oss inifrån som ett svart hål? Och om vi har orden, finns det någon som lyssnar? Finns vi vuxna tillgängliga för barnen? Och har vi tiden, denna så avgörande och hett eftertraktade faktor, att ge varandra utrymmet att i lugn och ro formulera smärtan?

Läs även: Andreas Nielsen: Vi kristna krigar om helt fel saker

Inför 2019 önskar jag att fler vuxna skulle avsätta tid att finnas till för någon ung person. Jag önskar att vi ska börja våga viska de ord som överröstar det mest högljudda av mörker: Ljuset återvänder.

Inför det nya året kommer olika röster på Dagens åsiktsida få uttrycka vad de önskar inför 2019. Läs, stäm in där du kan, och låt oss fortsätta att be, hoppas och arbeta för att fler återfår tron på en ljus framtidsdag!

[ Läs Dagens åsikts- och debattartiklar ]