Frida Park: Låt ilskan leda till något gott

När ilskan får bli en katalysator till engagemang, kan den leda till något gott.

—   Frida Park

Det är valtider. I sociala medier överflödar inläggen för eller emot ett visst parti. Alldeles för ofta åtföljs dessa av arga kommentarer. Demokratin engagerar. Gott så. Men när ilskan kanaliseras i tillmälen, invektiv och regelrätt hat leder den inte till något gott. Men det kan den göra.

Över hela landet pågår just nu mängder av skoldebatter. Politiska ungdomsförbund bjuds in till skolor och får debattera viktiga frågor. På kristna Ansgarskolorna i Uppsala hade 330 högstadie- och gymnasieelever samlats i tisdags till en debatt som jag hade förmånen att moderera. Alla var laddade och visst hettade det till ibland. Men trots att stora och svåra etiska frågor diskuterades under förhållandevis kort tid var alla ungdomspolitiker respektfulla och generösa – utan att för den delen tappa vare sig ideologiskt indignation eller rapphet i replikerna. De är lysande exempel på unga som tagit sin upprördhet över sakernas tillstånd och gjort något konstruktivt av det – genom att arbeta för ett bättre samhälle.

När jag mitt i debatten om konfessionella friskolor meddelar att det är dags för en kort paus ropar eleverna, till lärarnas stora förvåning, "nej"! De ville fortsätta, de ville höra mer. Det gav hopp. Inte bara för att unga, som vanligtvis anklagas för att vara rätt ointresserade av partipolitik, nu var engagerade. Utan för att Sverige behöver fler unga kristna som vill göra en insats för ett bättre samhälle. Som ser att de behövs. Som ser att kyrkans engagemang för en bättre omvärld är avgörande.

I måndags fick jag se ännu ett exempel på engagemang för en bättre värld. I Klara kyrka samlades människor från många samfund för att tillsammans be för Sverige. När vi talade om viktiga frågor för kristna att ta ställning i, men också ett be för, var de församlades gensvar stort. Under det vackra nygotiska kyrktaket mitt i Stockholm fanns en skara som valt att omvandla sin oro, sin upprördhet, sin ilska till bön. Det fanns ett allvar över stunden, över läget i landet. Men också en gemensam beslutsamhet – att det är kristen tro som är hoppet för Sverige.

Gud kallade oss aldrig att stänga in oss i en kristen filterbubbla. Vi är kallade att förvandla världen till det bättre, en människa i taget, genom att ge det glada kärleksbudskapet vidare.

Det är inte oviktigt vilka som regerar landet. Men det är långt mycket viktigare att kyrkan reser sig i sin fulla längd och skakar av sig sekulariserings tunga ok.

Bli arg, men synda inte, säger Bibeln. När ilskan får bli en katalysator till engagemang, vare sig vi pratar partipolitik, evangelisation eller bön, kan den leda till något gott. Och om helig vrede kan leda till att kyrkan börjar bryta sig loss från det privata hörn dit samhället tryckt in henne (”tro gör man i kyrkan”) kan vi se början till en verklig förändring i Sverige.