Frida Park: Vi måste bli bättre på att vara oense

Vi lär våra barn att kritisera allt och alla men aldrig någonsin att ta kritik.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Visst är det drygt med människor som inte fattar bättre än att de så klart ska tycka som du?

Om det är din inställning till sådana som inte delar din åsikt är du inte ensam. I Sverige är vi särdeles ovana att hantera frånvaro av enighet i samtal, församlingsmöten, på jobbmöten eller släktmiddagar. Vi blir nervösa, känner oss obehagliga till mods, vill fly eller blir provocerade när folk har mage att uttrycka åsikter i känsliga ämnen som kan upplevas som provocerande. Så gör man bara inte. I Sverige.

I vilket annat land får man rådet att undvika politik och religion vid släktmiddagar? Varför ska det som berör oss djupast, vad vi tror och vad vi tycker, till varje pris undvikas i de sammanhang där de borde var som mest naturliga – tillsammans med våra närmaste? I andra kulturer är den svenska konflikträdslan i sociala sammanhang svårförstådd.

Även i skolan ska det strykas medhårs. På lärarutbildningarna lär man ut att skolan inte ska tala om för eleverna vad de gör för fel. I stället ska lärarna enbart fokusera på elevernas starka sidor. Det låter tjusigt och progressivt men har den besvärande baksidan att eleverna aldrig får välsignas med den viktiga lärdomen hur man hanterar misstag och misslyckanden.

Rödpennorna har bytts mot applåder och skolkuratorernas nedsuttna soffor är fulla med barn som inte klarar av att hantera motgångar och därför mår fruktansvärt dåligt.

Livet är inte en friktionsfri, bomullsklädd filterbubbla där omgivningen är en entusiastisk hejarklack som jublar över dina framsteg och blundar för dina tillkortakommanden. Svårigheter kommer. Och inte alla kommer att hålla om eller med dig.

Samtidigt som svensk skola satsar på att vinna världsrekord i curlande med barn fylls vi med underhållning som går ut på att peka finger. Inte få av programmen med flest tittare bygger på en idé där man ska leta fel och brister och kicka ut de som inte håller måttet.

Alltså lär vi våra barn att kritisera allt och alla i tid och i otid men aldrig någonsin att ta kritik. Resultatet, som ett brev på posten, blir en lättkränkt generation med oförmåga att tackla åsiktsskiljaktigheter. Inte konstigt att vi har det debattklimat vi har i det här landet.

Först när vi slutar se åsiktsskillnader som en attack mot den egna existensen kan vi börja resan bort ifrån dagens infantila och invektivfyllda debattklimat som i slutändan riskerar att bli ett hot mot såväl enskildas hälsa som samhällets väl och ve.

Vi måste bli väsentligen bättre på att vara oense och lära våra barn detsamma. Det är hög tid att svensken inser att olikheter och oliktänkande är något som berikar snarare än begränsar. Att någon inte håller med dig, eller till och med kritiserar dina åsikter och prestationer, är inte ett hot. Det är en möjlighet till utveckling och förbättring.