Göran Skytte: Vi måste gå i dödens skola

För den kristne är döden en nyckel.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Tidningen Dagen skrev den 4 januari: ”Allt fler väntar med begravning. Genomsnittstiden är i dag tre veckor – längst i världen.” Varför har det blivit så? Det finns ett antal förklaringar och gissningar. Jag själv tror/gissar: orsaken till att vi är världsmästare i sena begravningar är att vi svenskar fruktar all kontakt med döden. Därför skjuter vi upp begravningen av liket. Tre veckor är lagom för att vi i vart fall ska anpassa oss till att den döde är död. Vi behöver inte frukta allt för många tårar vid kistan, inte opassande sorgerop, inte att någon faller ner och omfamnar kistan.

När man är liten, ung, yngre medelålders så är döden för de flesta långt borta, och så var det också för mig. I efterhand kan jag konstatera att för mig var 55–60-årsåldern början till en vändpunkt, då dog sångaren, låtskrivaren, vännen och lekkamraten i Italien Björn Afzelius i svår cancer.

Därefter öppnades dödens dörrar för allt fler som varit nära och kära, vänner och arbetskamrater, förälskelser och trätobröder. I dag, 72 år gammal, skulle man kunna ägna hela sitt resterande liv åt att gå på begravning. Numera dör en i veckan, ibland en om dagen.

Då läser jag, om och om igen, karmelitmunken Wilfrid Stinissens märkliga bok ”Jag dör inte, jag träder in i livet” (Libris), till formatet liten, men till innehållet storslagen, omtumlande, oumbärlig.

”Ju längre vi lever, desto närmare kommer vi döden. Detta är en ofrånkomlig realitet i varje människas liv.” Detta är de första orden i boken, med karakteristisk enkelhet, som samtidigt ställer läsaren inför trons bråddjup. ”Våra älskades död är, lika litet som vår egen död, ett slut.”

För vår tids människa är sexualiteten inte längre ett tabu, utan döden. Därför förtränger och banaliserar vi döden. Därmed syndar vi ”mot livets glädje genom att förhindra döden att inta sin plats i livet”.

Döden har ändrat karaktär. ”Den upplevs nu som slutet på livet.” Men om döden är slutet på allt ”är livet en grym fars”. Däremot, för den kristne är döden en nyckel . ”Jag kan vrida nyckeln åt vänster och låsa in mig i min korta, skugglika jordiska tillvaro. Eller jag vrider nyckeln åt andra hållet och öppnar dörren mot oändliga horisonter.”

Vi lever ofta som vore vi odödliga. Döden blir något hemskt, att dö blir ett straff. Även begravningen kan då upplevas som det hemska definitiva slutet. Kanske blir det då mer begripligt att vi i Sverige skjuter upp begravningen så länge som möjligt, längst i världen.

Wilfrid Stinissen vänder (som så ofta) upp och ner på vårt vanliga sätt att resonera. Hör här:

”När vi äntligen accepterar att vi är på väg mot döden, och dessutom kanske blir vän med den, får vi tillgång till en helt ny livskvalitet. Varje ögonblick blir en skatt.”

Så slutar kapitel 1 i hans bok. Kapitlet har rubriken ”I dödens skola”. Broder Wilfrid dog som han lärde, 30 nov 2013.