I människors ögon slöseri – i Jesu ögon kärlek

Hur kan man vara mitt i en historisk händelse utan att ens märka det?

—   Åsa Molin

Hur kan man vara mitt i en historisk händelse utan att ens märka det? Borde inte själva tillfället uppenbart dallra av betydelse? Borde det inte finnas någon kvalitet i de historiska ögonblicken som gör att alla i rummet inser att det vi är med om nu kommer det att göras dokumentärer om i framtiden?

Tydligen inte. De som till exempel gick förbi riksdagshuset på Riddarholmen den 20 augusti 2018 och såg en flicka med flätor och en stor skylt framför sig hade ingen aning om att det var en historisk dag. Det syntes inte att här sker något monumentalt viktigt.

På samma sätt med våra egna liv. Det som i stunden tycks vara en oviktig händelse – ett felskickat mejl, ett bokköp på en loppis man inte hade tänkt gå till, ett impulsköp av 30 tulpaner eller ett ögonkast på en fest, kan i efterhand träda fram som startpunkt på något som vrider om hela ens livsinriktning. Händelsen blinkar inte i rött utan slinker förbi som en i raden av vardagligheter.

En dag går en kvinna fram till ett skåp och lyfter ut en flaska värdefull nardusbalsam. Hon häller ut alltihop, till sista droppen, över en mans huvud. Parfymoljan rinner ner i hans mörka hår och vidare till skägget. Allt blir glansigt. En mild men distinkt doft sprider sig från mannen ut i hela Simons hus. Men genast kommer det en grupp kritiska män som börjar peta på kvinnan med de mätbara resultatens pinne. "Slösa bort balsam på det där viset! Helt i onödan! Så mycket vi hade kunnat åstadkomma med de där pengarna!"

Ja, det ligger mycket i det. Oljan­ hade kunnat säljas och mättat många hungriga. Men Jesus försvarar kvinnans handling med skärpa i rösten. "Låt henne vara! Varför gör ni henne ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, och dem kan ni göra gott mot när ni vill, men mig har ni inte alltid. Hon har gjort vad hon kunde. I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till begravningen. Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne."

Jag vet inte, men jag tror att Jesus har en blick som gör att han ser på det som de kallar för slöseri på ett helt annat sätt. Deras paradigm är nyttomaximerandets, hans paradigm är kärlekens. De blir på något sätt illa berörda av kvinnans utfläkta hjärta. Det är för mycket. Det är pinsamt.

Men Jesus tar utan att tveka emot den kärlek som kvinnan häller ut över honom och ser det i ljuset av vad som väntar honom. Kvinnans utgivande kärlek blir en kroppslig påminnelse om Faderns kärlek, det enda han snart kommer ha att hålla fast vid.

Jesus är den enda i rummet som uppfattar det historiska i det som sker. Detta kommer människor att tala om och fundera över och spegla sig i, genom alla tider, över hela jordklotet. Vi vet inte vad hon hette. Men överallt i världen kommer vi ihåg henne.

Söndagens bibeltexter:

Andra söndagen i fastan

Tema: Den kämpande tron

Gamla testamentet: Jesaja 61:1-3

Her­ren Guds an­de fyl­ler mig, ty Her­ren har smort mig. Han har sänt mig att frambära glädje­bud till de be­tryck­ta och ge de förkros­sa­de bot, att förkun­na fri­het för de fång­na, be­fri­el­se för de fjätt­ra­de, att förkun­na ett nådens år från Her­ren, en hämn­dens dag från vår Gud, att trösta al­la som sörjer och ge de sörjan­de i Si­on hu­vud­pryd­nad i stället för as­ka, glädjens ol­ja i stället för sorg­dräkt, lovsång i stället för modlöshet. De skall kal­las ”rättfärdig­he­tens träd”, som Her­ren plan­te­rat för att vi­sa sin härlig­het.

Episteltext: Hebréerbrevet 11:23-27

I tro höll Mo­ses föräld­rar sitt nyfödda barn gömt i tre måna­der, ef­tersom de såg att det var ett vac­kert barn, och de lät sig in­te skrämmas av kung­ens påbud. I tro vägra­de Mo­se som vux­en att låta sig kal­las son till fa­ra­os dot­ter. Han vil­le hell­re fa­ra il­la till­sam­mans med Guds folk än ha en kort­va­rig glädje av syn­den. Han såg fram mot lönen som vänta­de och räkna­de den smälek som Mes­si­as får ut­stå som en större ri­ke­dom än Egyp­tens skat­ter. I tro lämna­de han Egyp­ten och fruk­ta­de in­te kung­ens vre­de ut­an höll ut, därför att han lik­som såg den Osyn­li­ge.

Evangelietext: Markusevangeliet 14:3-9

Me­dan han var i Be­ta­nia och låg till bords hem­ma hos Si­mon den spetäls­ke kom en kvin­na med en flas­ka dyr­bar äkta nar­dus­bal­sam. Hon bröt upp flas­kan och häll­de ut allt­sam­mans över hans hu­vud. Några blev förar­ga­de och sa­de till varand­ra: ”Vil­ket slöse­ri med bal­sam. För den ol­jan ha­de man ju kun­nat få mer än tre­hund­ra de­na­rer att ge åt de fat­ti­ga.” Och de gräla­de på hen­ne. Men Je­sus sa­de: ”Låt hen­ne va­ra! Varför gör ni hen­ne led­sen? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fat­ti­ga har ni all­tid hos er, och dem kan ni göra gott mot när ni vill, men mig har ni in­te all­tid. Hon har gjort vad hon kun­de. I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till be­grav­ning­en. San­ner­li­gen, öve­rallt i värl­den där evan­ge­li­et förkun­nas skall man också berätta vad hon gjor­de och kom­ma ihåg hen­ne.”

Psaltaren: Psalm 130

En vall­fartssång. Ur dju­pen ro­par jag till dig, Her­re. Her­re, hör mitt rop, lyss­na när jag bönfal­ler dig! Om du la­de syn­der på min­net, Her­re, vem kun­de då bestå? Men hos dig finns förlåtel­se, och därför fruk­tar man dig. Jag väntar på Her­ren, jag läng­tar, jag hop­pas få höra hans ord. Jag läng­tar ef­ter Her­ren mer än väktar­na ef­ter mor­go­nen, än väktar­na ef­ter mor­go­nen. Hop­pas på Her­ren, Is­ra­el, ty hos Her­ren finns nåd och mak­ten att be­fria. Han skall be­fria Is­ra­el från al­la syn­der.