Joakim Hagerius: En hyllning till fotbollstränarnas samhällsinsats

Fotbollspapporna som tränat våra barn har under dessa tio år lagt ner 5 000 timmar var.

—   Joakim Hagerius

I måndags kväll var hela laget samlat, alla 30 fotbollsspelarna i ”Pojkar 04”. I tio år har de mötts, flera gånger i veckan, men nu är denna period i livet över och det är dags att gå vidare till spel med U-17, juniorlag och A-lag. Där fanns också föräldratränarna, de som har hängt med i ur och skur ända sedan den där första orimligt röriga knatteträningen när killarna var fem år. Då, den första ”träningen”, var föräldrarna fler än barnen som trängdes i den lilla gymnastiksalen. Denna avslutningskväll fanns också vi föräldrar på plats: Chaufförerna, den trogna klacken, materialarna, administratörerna, de som kokat kaffe, bakat kakor och sålt i halvlek för att dryga ut lagkassan.

Alla var inbjudna till hamburgerbuffé och en minnenas afton. Och många berättelser blev det, ingående berättelser om cuper, spel­situationer på plan, händelser utanför plan och matchresultat på matchresultat. De många gemensamma skratten av målbrottsskrockande 15-åringar vittnade om en rolig, betydelsefull och formativ period. Som förälder var det svårt att hålla tårarna borta. De som ibland kommer när tacksamheten flödar över.

En av mammorna som formulerade allas vårt tack till papporna som tränat våra barn hade räknat ut att de under dessa tio år hade lagt ner 5 000 timmar var. Då var inte veckoslutscuperna medräknade eller semesterveckorna som gått åt till sommarens träningsläger och cuper.

5 000 timmar ­­– det kräver en offentlig hyllning! Förmodligen också förstående arbetsgivare.

Det borde ingå i varje företags hållbarhetsprofil att uppmuntra denna sortens stora sociala samhällsinsats och varför inte ge visst utrymme för detta engagemang inom ramen för anställningen. För dessa tusentals timmar har verkligen inte bara gått åt för att trimma bollkontroll och taktik.

I ännu högre grad har det handlat om viktigare värden som kamratskap, att vara en bra vän, att ingen får bli utanför, att hjälpa varandra och ta eget ansvar. Detta var något som föräldra­tränarna inskärpte ännu en gång denna avslutande kväll: ”Även om ni inte blir fotbollsproffs har ni detta med er och det är ännu viktigare.”

På senare år har också en av föräldrarna bidragit med mental träning, när det kom på tal tillade den yngre huvudtränaren: ”Och glöm inte konfirmationen som många av er har gått på, det ingår i den mentala biten”.

Det vi var med om denna kväll som summerade tio år av gemensamt engagemang var en beskrivning av civilsamhället när det är som bäst: Kittet som bygger samman ett bostadsområde, ett samhälle, ett land.

Nu finns bara ett ord kvar att skriva till våra vardagshjältar, det viktigaste: Tack!