Joakim Hagerius: Tradition och utopi på nyår

Lika förpliktigande är det att låta framtiden påverka nutiden, vilket ibland utmanar det invanda.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Jag inleder det nya året utopiskt och låter mitt liv formas av framtiden. Det är en tradition sedan många år och ett givet inslag i nyårsfirandet. Likt ett hemlighetsfullt sällskap vandrar vi på nyårsdagens kväll genom ett mörkt och närmast folktomt Göteborg. Vi är på väg till domkyrkan och vi kommer från Ortodoxa kyrkan, Katolska kyrkan, Svenska kyrkan och i brist på ett bättre samlingsnamn, från frikyrkorna.

Hur länge denna tradition har funnits vet jag inte, men åtminstone de 20 år jag kan överblicka. Det är en ekumenisk gudstjänst på årets första dag som jag inte gärna missar och det finns två perspektiv som gör mötesplatsen till en viktig start på det nya året.

Det första perspektivet handlar om tradition.

Kristen tro är historiskt förankrad genom centrala händelser som förmedlas genom traditionen. Det betyder att den troende människan är förbunden med tidigare generationer och att kontinuiteten är central för kristen tro. När den samlade kyrkan i staden möts blir denna trons kontinuitet påtaglig. Vi har gemensamma rötter, en till stora delar gemensam historia som utgår från en person.

Vi möts ”I Jesu namn” som är det givna temat, och för oss som trotsat nyårsdagens trötthet blir mötet en påminnelse om att kyrkan är större än min egen lokala församling och att vi är sammanflätade i en gemensam tradition.

Det andra perspektivet handlar om framtiden. Den bibliska framtidsvisionen skrivs fram som en total utopi. Det skall inte mer finnas något mörker. Inte heller några tårar. Gud är närvarande och det är allt ljus som staden behöver. Det är också något med riktningen. Det finns bara en frälsare, en bekännelse och en mänsklighet. Som kyrka och som troende är inte uppgiften att enbart föra traditionen vidare. Lika förpliktigande är det att låta framtiden påverka nutiden, vilket ibland utmanar det invanda.

I den ekumeniska gudstjänsten låter vi framtiden forma våra liv redan här och nu när vi som samlade kyrkor stämmer in i en och samma lovsång och gemensamt ber Herrens bön. Det är i all enkelhet ett föregripande av framtiden.

Det är just i spänningen mellan tradition och utopi som nyårsdagens gudstjänst utspelar sig och som gör den så viktig. Jag tvekar inte att kalla den för profetisk. Ekumeniska mötesplatser likt denna kommer bli allt viktigare inspirationskällor när vi söker våra egna rötter och samtidigt målar upp framtidsvisioner för kyrkan. Den ekumeniska rörelsen är ett profetiskt tecken. De långa historiska linjerna och de djärva gränsöverskridande idéerna behöver finnas i ett samspel. Traditionen skall föras vidare, men också utmanas av en biblisk utopisk framtidsvision. Det är i den skärningspunkten som det profetiska uppstår och det är därför jag fortsätter att hoppfullt sälla mig till det hemlighetsfulla sällskapets möte på nyårsdagen.