Josefin Holmström: Därför gråter jag i kyrkan

Finns inget värre än att stå vid kyrkkaffet med en kopp i ena handen och låtsas vara glad.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Det händer att jag gråter i kyrkan. Det finns en plats jag väljer då, långt bak och inåt mitten, en bit ifrån de vänner som jag annars sitter bredvid. Jag duckar lite under den sjal av svart spets som jag täcker håret med under gudstjänster och bönemöten, och så låter jag tårarna falla som de vill. Ibland gråter jag för att jag är ledsen, ibland för att jag är trött, ibland för att det är något med livet som jag inte förstår, och som kristalliseras just där och då, i kyrkan, omgiven av de troendes gemenskap. Jag har gråtit så att jag skakat under det att de andra lyft sina händer.

Jag brukade skämmas för det här, för min ledsenhet. Jag tyckte inte att det passade in i det frikyrkliga narrativet: vi var ju det glada gudsfolket med det eviga hoppet, våra sånger handlade om seger och frälsning. Men sedan predikade min pastor om Psaltaren och vad det innebär att blotta sin själ inför Gud.

Om själen är full av sorg så är denna flod av sorg ett lika godtagbart och ärligt offer som glädjens tillbedjan, sade han. Senare tänkte jag på att Jesus kallas för ”en smärtornas man och förtrogen med lidande” av profeten Jesaja. Jag tänkte på Jeremias ångest, smärtan i Getsemane, och på den Gud som säger ”När du går genom vatten är jag med dig”. När, inte om.

Det finns inget värre än att stå vid kyrkkaffet med en kopp bränt kaffe i ena handen och låtsas vara glad. Jag har gjort det många gånger – låtsats, eller smitit ut tidigt. Det ångrar jag i dag. För varför skulle jag skämmas för att jag lever i en fallen värld, och för att den världens brustenhet påverkar mig? Att ha hopp är trots allt något annat än att vara glad på det sätt som vår kultur tolkar glädje. De engelska orden uttrycket det bättre: joy eller happiness.

Joy är en attityd, happiness ett övergående tillstånd. Det är happiness som samtiden försöker sälja medelst självhjälpsböcker, träningsprogram och kurser i självförtroende.

Den sortens värdsliga glädje avspeglas i framgångsteologins tomma löften om ditt bästa liv nu. Jag kan inte acceptera att den här tillvaron är det bästa vi har att se fram emot, och jag vill inte låtsas vara stark när jag är svag. Våga gråta, du också. Ibland är det den enda rimliga reaktionen.

Statsministeromröstning