Josefine Arenius.

Vad hände med vår tro när förväntningarna sänktes?

Josefine Arenius
Krönikör på Livsstil

Josefine Arenius: Jag vill tillbaka till förväntan!

Vart tog vi vägen? Och vad hände med vår tro när förväntningarna sänktes?

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Redan i februari började planeringen för de åtta inblandade. Framåt sommaren sågs de minst en gång i veckan och på hösten började de kugga tentor för att de inte hann med plugget. I november började resten av oss kolla på kläder för den stora kvällen. Jag talar om min församlings julfest för ungdomar. Det var på nittiotalet. Närmare 200 personer samlades i vår kyrka och laddade för en kvälls nyskriven underhållning i två akter. Parodier, musikalnummer och årskrönikor avlöste varandra. När klockan närmade sig slagen och ljuset släcktes var det alltid någon som började slagorden: ”Höga förväntningar! Höööööööga förväntningar!” Till slut skanderade alla i bänkarna och de utvalda åtta i den mest hypade julfestkommitté som frikyrko-Sverige skådat skakade av scenskräck nere vid dopgraven.

Julfesten är nedlagd nu. Liksom en massa annat vi gjorde på nittiotalet. Musikcaféerna, gospelkonserten första söndagen i varje månad, 24/7-bönen i kapellet. Och, är jag rädd, våra höga förväntningar. Tillsammans med en kollega ägnar jag en hel del tid åt att fundera på vad som hände och händer med den generation frikyrkokristna som växte upp på nittiotalet. Som levde i en bubbla av gospelkör-festivaler, kristna innebandyturneringar och svettiga ostmackor med för stark blandsaft. Vart tog vi vägen? Och vad hände med vår tro när förväntningarna sänktes?

För några veckor sen hörde jag Gävlepastorn Patric Forsling tala om hur vi inte längre går till kyrkan för att höra någon ”predika”. Vi kollar i stället upp vem som ”snackar” innan vi bestämmer oss för om det är värt vår närvaro. Men bara den där skillnaden i ordval gör något med just vår förväntan. Tror vi ens att det kommer att ge oss något? Tror vi att det faktum att någon lagt mycket förberedelser och bön på att förmedla något kan göra skillnad för vår vandring med Gud? Eller är det ett snack bland andra snack? En timme vi sitter av.

Vi som skanderade slagord på nittiotalet är både ambivalenta och nostalgiska. Vi saknar de fulla kyrkorna, samtidigt gick det nog över styr ibland i bubblan av engagemang och överlåtelse. Men när vi klurar över det vi har lagt ner, över det som är kvar och hur vi vill ha det framåt; Tänk om vi åtminstone skulle drista oss till ett försiktigt, mjukt skanderande nästa gång vi går till kyrkan? Inte för att skapa nervositet hos våra gudstjänstmedverkande men för att åtminstone till Gud själv säga – höga förväntningar.

För utan förväntningar – varför ens haka på festen?

Foto: Jacob Zetterman
Foto: Jacob Zetterman
Kristna lobbyorganisationer
Sveriges kristna råd utövar påverkansarbete mot regeringen, som i det här fallet då Juluppropet lämnas över till justitieminister Morgan Johansson.
Foto: Natanael Gindemo
Foto: Natanael Gindemo