Josefine Arenius: Var är kyrkan i människors tomhet?

Ju mer jag spränger min filterbubbla, ju mer ställer jag mig frågan; var är kyrkan?

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

”Jag vill inget hellre än att leva för mig själv men när jag gör det så känner jag mig tom. Hur gör alla ni andra starka kvinnor?”

De senaste månaderna har jag gått med i ett antal grupper på Facebook som jag normalt inte skulle söka mig till. Samtalsforum där man talar om högt och lågt, ofta med helt främmande människor. Jag har gjort det för att jag insåg att jag behövde vidga mitt flöde. Det var för trivsamt, för homogent, för mycket samma typer av engagerade åsikter. För om man ska tro mitt flöde i sociala medier så är var och varannan människa intresserad av heminredning, går på gudstjänster, gömmer papperslösa och samlar in pengar till EU-migranter. Och om det vore sant så borde världen se annorlunda ut.

Jag tycks ha en mycket rekorderlig vänskapskrets.

Jag har alltså gjort ett försök att rasera min filterbubbla. Bland annat har jag gått med i några olika grupper för bara kvinnor. Citatet i början kommer från en av dem. I den gruppen är en ständigt återkommande diskussion den om hur man räcker till, hur man maxar livet, hur man ger till andra och samtidigt inte tar slut, hur man vågar tro att man får ställa sig själv i första rummet.

I en av de andra grupperna är frågorna om psykisk ohälsa lika självklara som ”vad ska ni alla äta till middag ikväll?” Gruppen har över 140 000 medlemmar och så gott som dagligen kommer inlägg av typen; ”Är det fler än jag som blir skakiga under panikattacker?”.

Att må dåligt är, i dessa grupper, snarare norm än undantag. I någon av de grupper jag är med i ber jag själv om råd, delar och bryter tankar. Men i flera andra är jag en förundrad åskådare. Fascineras över hur inlägg om barnens förskoleklädsel kan få 2 000 kommentarer på ett par timmar eller hur brustna relationer vräks ut för hundratusen okända att bedöma och nagelfara.

Läs också: Josefine Arenius: Föräldrar, var schyssta mot barnens lärare!
 

Min läsning ger mig goda tankeställare att klura på till föreläsningar och skrivjobb. Jag ritar cirklar, drar pilar och pluggar forskning och försöker förstå både en ung generation och mellanmänsklig kommunikation generellt.

Men ju mer jag läser, och ju mer människor jag möter där de här samtalen kommer upp, ju fler föräldrar som uttrycker hur de sliter för sina tonårsdöttrars hälsa, och oroar sig för deras självmordstankar, ju mer jag spränger min filterbubbla, desto mer ställer jag mig frågan: var är kyrkan? En hel generation säger: ”Jag försöker leva för mig själv, men allt jag känner är tomhet.”

Vad sägs om att vi som kyrka bestämmer oss för att se århundradets smashläge i vitögat? För visst är det väl så - att när det kommer till själslig tomhet, då har vi en hel del att erbjuda?