Malin Aronsson

Människor klappar i händerna ibland. Och så tycker jag att det behöver få vara.

Malin Aronsson
Redaktör för Relationer

Malin Aronsson: Kanske en applåd ibland?

Det finns en risk när vi i kyrkan gör oskrivna regler.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

En gång när jag var liten hamnade jag och mina syskon mitt i ett samtal mellan mina föräldrar. Mamma och pappa var nedslagna över allt för många utgifter på en och samma gång. Diskmaskinen var trasig, bilen började gå knackigt och nu var det snart dags för semester.

– Allt är så dyrt, vi kan ju inte åka någonstans i sommar, suckade mamma uppgivet.

Vi hade tänkt åka till Danmark, men färjan över kostade en förmögenhet om man skulle ha husvagnen med sig. Stämningen var riktigt dyster, ända tills min fyraårige lillebror utbrast:

– Jag vet vad vi kan göra! Vi kan sjunga och klappa i händerna.

Då började alla skratta och sedan det blev en riktigt bra semester i alla fall. Vi hade ju varandra.

Ända sedan den där händelsen har jag en positiv känsla för detta med att klappa i händerna. Det är en glad sak som är gratis och som människor kan göra tillsammans. Därför studsade jag lite när jag såg rubriken till en mycket uppskattad text av Joel Halldorf i den här tidningen förra veckan: ”Inga fler applåder” stod det. Sedan läste jag texten som handlade om att applåder kodar om gudstjänsten, så att de i stället för att ära Gud blir en slags framföranden. Jag håller på ett sätt verkligen med om poängen. Jag tycker inte heller om underhållningskristendom och jag har också varit med om applåder som suttit riktigt fel. En gång utbrast en applåd efter att jag själv predikat. Det var inte alls vad jag hade tänkt mig. Efter det började jag tona ned min retorik.

Läs mer | Joel Halldorf: Inga fler applåder!

 

Jag vill inte bidra till showen. Jag vill att gudstjänsten ska peka på Jesus och inte på människor. Men samtidigt vill jag att gudstjänsten ska vara en plats där människor får vara människor. Det är väl därför jag fortfarande inte gillar den där rubriken. ”Inga fler applåder”. För människor klappar i händerna ibland. Och så tycker jag att det behöver få vara.

Det finns en risk när vi i kyrkan gör oskrivna regler. När vi säger ”inga fler” eller ”aldrig mer”. För hur ska den som är ny veta? I bland kommer det någon till min kyrka som inte alls vet. Efter ett solo börjar den klappa. Då är jag alltid snabb att hänga på.

Dessutom finns det faktiskt ögonblick när jag själv blir oväntat uppfylld av vad jag är med om i min kyrka. Det kan vara barnkören som sjunger så taket lyfter eller saxofonisten som river av ett solo så att himlen trillar ned. Då är det som om glädjen över att Gud har skapat musiken och alla dessa människor som jag får möta en helt vanlig söndag tar över och det börjar rycka i mina händer. Och utan att jag hade planerat det har jag visst startat en applåd.

FLYGKRASCHEN I UMEÅ
Premium Ingrid Holmström Pavval, vikarierande kyrkoherde i Umeå pastorat, och Mikael Åström, operativ ledare för Svenska kyrkans stödgrupp.
Foto: Erik Abel/TT
Foto: Erik Abel/TT
Premium