Malin Aronsson: Sluta konkurrera om medlemmar i kyrkan!

Det var bara alldeles för tydligt att den där pastorn ville trycka mitt namn i sin matrikel.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

I söndags var det jackpot i vår kyrka. Tonåringarna var där. I sina coola brallor med röda revärer. Och sitt ”det är vi som är framtiden-glow”. Min snart femtonåring och hennes kompisar, jag älskar när de är i min kyrka. Jag vill att de ska vara där jämt. Men det säger jag inte. För de ska inte behöva känna sig som värvningsobjekt i vår församlingsstatistik.

Jag brukar tänka på den där kvällen en gång när jag var 19.

Jag hade nyss flyttat till Stockholm för att plugga. Från den lilla orten där det var självklart för mig att hänga i pingstkyrkans ungdomsvåning. Till huvudstadens buffé av kyrkor med Gospel nights och musikcaféer. Vi var en ström av glada, kristna studenter som forsade runt och gladde de olika församlingarna genom att tillfälligt fylla deras bänkrader. Bara för att sedan forsa vidare någon annanstans nästa helg. Totalt oberäkneliga, men efter att ha vuxit upp och fostrats in i en kyrka där man tar ansvar och engagerar sig var det skönt att få göra så ett tag. Glida. Jag tror att jag behövde det. Det var nog därför jag blev så irriterad när den där pastorn dök upp.

Jag hade just avnjutit ytterligare ett röjigt ungdomsmöte i en av Stockholms innerstadskyrkor. Samlingen var över och jag sorlade bekymmerslöst runt mellan killar och tjejer. Så mitt i det glada minglet av jeans och tröjor stod han plötsligt där. Kostymen. En hand sträcktes fram och han presenterade sig som pastor. Han talade med bröstklang, såg mig rätt i ögonen och frågade:

– Har du någon församlingstillhörighet?

Plötsligt kände jag mig så obekväm. Som ett villebråd. Egentligen var det ingen ful fråga. Det var bara alldeles för tydligt att den där pastorn ville trycka mitt namn i sin matrikel. Och jag var inte redo. Inte än. Jag ville bara vara jag. Besöka hans kyrka och kanske sedan en annan. Fattar ni? Jag fattar. Både mig själv som nittonåring, men nu när jag är äldre, fattar jag också pastorn. För det är lätt att bli hungrig på att få folk till sin kyrka.

Det är roligare när bänkarna är fulla. Särskilt med unga människor. Problemet är bara att om vi låter den känslan styra oss börjar vi tänka i termer av konkurrens. Vi blir som försäljare. När vi istället borde tänka i termer av komplement. Alltså, hur kan vi som kyrkor komplettera varandra, så att alla människor, både unga och äldre hittar någonstans att trivas? Är det inte det som är det viktigaste? Guds rike. Större än statistiken.

Jag älskar när tonåringarna är i vår kyrka. Men om de kommer till er kyrka i stället, så lova mig att ta hand om dem.

Det viktiga är att de hittar Gud. Nu kör vi. Tillsammans.