Maria Küchen: Gud är mer än medelklassmys

Att plocka mystikrussinet ur kakan räcker inte.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Andlighet reducerad till mysfaktor för medelklassen är fullt möjlig, men inte för en kristen.

Så skrev jag på Facebook häromveckan. Livlig diskussion uppstod. Varför skulle inte kristen tro kunna vara mysig? Vad menade jag ens med mysfaktor? Med medelklass? Är det fel att vara medelklass?

En sekulär person förmodade att ”det finns massor av myskristna”. En präst antydde att det ombonade inte är helt fel i kyrkan.

Den som påstår något på sociala medier får kort sagt möta andras synpunkter. Det är roligt! Nu gör jag ett nytt försök att förklara mig:

Det finns mörker. I världen. I detta mörker är Jesus ett ljus. Och vi döps in i det ljuset.

Så, naturligtvis, i Kristusljuset finns en famn och vila, en stunds ”mys” för en trasig eller trött människa, för var och en av oss som behöver det. OCH det finns en utmaning som inte går att tänka bort.

Vi kristna som bär varandra i ljusets famn behöver också söka andra och oss själva och vår brist i mörkret, i det trasiga som skadar, i ondska och synd, i Kristi efterföljd med lykta i hand. När myset har gett oss kraft måste vi våga sätta oss själva på spel.

Alla orkar inte det. Men den välmående medelklassen jag tillhör, den som själv sällan har prövats av livet orkar, hon orkar.

I samtiden väntar sig människor ofta en upplevelse-leverans från andligheten, men det är inte vad kristen tro erbjuder. Krisen tro handlar inte om mig och vad jag vill ha. Kristen tro handlar om oss, om medmänniskorna, och vad vi kan ge. Det förpliktigar.

Det räcker inte att tycka sig möta Gud i musiken, naturen, kyrkorummet eller mellanmänsklig gemenskap. Det gäller också att höra Jesu kallelse. Vad vill Han?!

Det kanske låter urtrist, men för att få grepp om Kristi vilja måste jag gå till den kristna läran – och vad ”den kristna läran” anses innebära och kräva, det varierar kraftigt beroende på vilka kristna jag frågar. Ändå är det så. Att plocka mystikrussinet ur kakan räcker inte.

Jag kommer inte undan Evangeliet. Jag måste brottas med Bibelns olika mångtydiga och bitvis motsägelsefulla budskap. Att kristna är ”dårar för världen” nu som då, blir tydligt under den kampen. ”Folk tycker ju jag är helt konstig som tror som jag gör”, sa en kristen glatt.

Det finns en nästan euforisk lycka i att ge sig hän åt det glada budskapet med hull och hår. Men mysfaktor? För medelklassen? Knappast. Frihet åt de fängslade, däremot. Rättvisa åt faderlösa och änkor. Syn åt de blinda. Husrum åt främlingen. Stöd åt den som är sjuk eller bedrövad ända till döds. I mörkret: ett stort ljus.