Nuri Kino.

Många icke-muslimer i Turkiet känner sig skärrade nu - att det ska komma en ny tid av ren förföljelse.

Nuri Kino
Gästkrönikör

Nuri Kino: Början på något farligare

Många icke-muslimer känner sig skärrade för att det ska komma en ny tid av ren förföljelse.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Det är sista dagen på Ramadan och jag ringer en vän i Turkiet för att önska glad Eid och för att berätta att jag snart kommer till Istanbul och att jag hoppas att hon kan tillbringa några timmar med mig. Hon är sunnimuslim, feminist och kulturarbetare. Jag hinner bara hälsa innan hon rasar: ”Det räcker nu, en idiot stoppade en mamma på gatan och krävde att hennes nioåriga dotter skulle ha långbyxor och huvudduk, flickan hade på sig shorts.”

Medan hon fortsätter att gå på, går mina tankar till några videoklipp jag har fått de senaste veckorna. I det ena går ett äldre par fram till två gatumusikanter och kräver att de ska sluta spela, de skriker på ynglingarna att musik är förbjuden, att det är djävulens verk. Det blir tumult, för och emot musik. Slagsmål utbryter. I en annan video äter en kvinna glass. Hon blir stoppad. Man frågar henne varför hon inte fastar. Hon hävdar att hon är gravid, de tror henne inte och de säger att det dessutom inte spelar någon roll, hon ska ändå fasta. Tre kvinnor försvarar henne, flera män försvarar också henne, andra ställer sig på ”moralpolisernas” sida. Slagsmål igen.

Händelser, visserligen isolerade sådana, men som verkar vara början på något farligare och större. Dessa scener har utspelat sig i moderna städer i Turkiet, på gator och caféer som skulle kunna vara i Paris eller Stockholm.

Landets president är islamist, han inspirerar till våld mot personer som inte följer hans syn på islam. Det har spridit sig som en löpeld genom landet. För icke-muslimer är det ännu värre, många känner sig skärrade nu, att det ska komma en ny tid av ren förföljelse mot dem.

Intellektuella och oppositionella anklagas för landsförräderi och grips.

I söndags var det val i Turkiet och många hade hoppats på att president Erdogans regeringsparti AKP skulle förlora stort i parlamentsvalet och att han själv skulle förlora i presidentvalet som hölls under samma dag. Så blev det inte.

Jag tillbringade en vecka i Istanbul innan valet, jag träffade många människor, från olika religioner; islamister, moderata muslimer, ateister, kristna och från olika etniciteter: kurder, araber, ”vita” turkar, ryssar, armenier och assyrier/syrianer. Jag ville bilda mig en egen uppfattning.

Det finns de som anser att Erdogan är den ende som kan styra landet mot ”Büyük Turkiet”, Storturkiet. Han vill att landområden som numera finns inom Syriens och Iraks gränser ska bli en del av Storturkiet. Samma människor är också glada över att han islamiserat landet, att han sakta lämnar det tidigare sekulära Turkiet bakom sig.

När jag träffade min väninna i Istanbul fortsatte hon vårt samtal ”vad är det för fel på feminister i Sverige, varför tillåter de att kvinnoförtryckskultur kommit dit? Svenska kvinnor som kämpade för sina rättigheter var ju våra förebilder.”

Statsministeromröstning