Föräldrar, var schyssta mot barnens lärare!

Vad tror vi att vi ger våra barn när vi bidrar till att stressa sönder de vuxna som finns nära dem, skriver Josefine Arenius.

I morse traskade jag och barnen i snösörja in på vår förskola. I hallen mötte vi en pedagog som tröstlöst höll på att sortera kläder rätt i barnens lådor.

– Vi har inte ens nån Albin här, sa hon och tittade på den ordentliga lappen i en mössa.

–  Har du inte koll på alla syskonbarn och vänner vi ärver kläder ifrån, skrockade jag.

– Nä, log hon trött till svar. Förlåt oss, vi är dåliga.

Jag skämtade. Förstås. Men på väg tillbaka till bilen satt ändå skrattet i halsen. Bara kvällen innan mötte jag en förskolelärare som blivit utskälld av en förälder för att barnet inte hade rätt strumpor vid hämtning. Strumporna i fråga var visserligen omärkta men nog borde de väl kunna ha koll på sånt?

I mitt jobb som föreläsare har jag under hösten stött på många liknande exempel från yrkesgrupper som arbetar med barn. Det har fått mig att fundera.

Kära medföräldrar. Kan det vara så att vi – i snedriktad omsorg – håller på att gå väldigt snett i relation till resten av vuxenvärlden?

När simskolor måste be föräldrar lämna lokalen eftersom de skäller ut de ideella – men välutbildade – ledarna för att undervisningen går för långsamt. När bra lärare säger upp sig för att de inte orkar pressen från föräldrar att sätta bättre betyg på barnen än vad deras prestation håller för? När förskolechefen ska anpassa schemat i matsalen efter vilka tider varje familj äter på när det är helg.

Vad tror vi att vi ger våra barn när vi bidrar till att stressa sönder de vuxna som finns nära dem? När vi inte litar på kompetensen hos dem vi anförtror det bästa vi har? Tror vi att vi gör våra barn en tjänst när vi sätter dem enskilt före gruppens bästa, dessutom på bekostnad av yrkeskunniga vuxnas självkänsla?

Kan vi inte ta i hand på en sak, du och jag, käre medförälder? När det nya året startar – låt oss släppa kontrollbehovet något. Låt oss bestämma oss för att ha förtroende för de vuxna människor som också tycker om våra barn. Låt oss bli en positiv injektion, i stället för ett energidränage.

Och – inte oviktigt – låt oss bli bättre på att märka våra barns strumpor.