Thomas Idergard: Religion är inte alltid bra, men kristen tro är det

Jesus säger Se, jag står vid dörren och bultar – inte: Se, jag slår in dörren med en murbräcka.

—   Thomas Idergard

Religionsfriheten är, efter rätten till liv, den mest fundamentala mänskliga rättigheten, då den utgår från det som tydligast gör människan unik som varelse: förmågan att fråga om sitt ursprung, det goda, livets mål och livet efter döden. Eftersom religionsfriheten skyddar rätten och plikten att söka sanningen finns ingen tanke- eller yttrandefrihet utan den.

Friheten till sanningssökande betyder inte att varje svar är sant eller gott. Religionsfrihet betyder ju i sig ett förbud mot våld som missionsmetod. En utvärdering av hur olika religiösa föreställningar påverkar människor och samhällen visar också att religion, vilken som, långt ifrån alltid är bra.

Precis som övriga hävdvunna och konventionsbundna rättigheter, är religionsfriheten beroende av en kulturell jordmån av filosofiska antaganden och erfarenheter för att uppstå och bevaras. Filosofen Charles Taylor menar till exempel att våra rättigheter vill normera det som erfarenheten visar är värdefullt för personer och samhällen.

Äganderätten utpekar privat egendom som den bästa grunden för välstånd, och religionsfriheten det goda inflytandet från en bestämd gudstro. Eftersom de mänskliga rättigheterna står i ett ömsesidigt beroendeförhållande till den västerländska demokratin, vill religionsfriheten normera just den gudstro som präglat våra samhällen: den judisk-kristna traditionen.

Så blir religionsfriheten en konsekvens av det kristna sanningsbegreppet, som säger att Jesus Kristus är sanningen som erbjuds oss att fritt ta emot. "Se, jag står vid dörren och bultar", säger han själv (Upp 3:20), inte: "Se, jag slår in dörren med en murbräcka". Den kristna tron håller alltså för sant att alla har rätt att kunna säga nej till sanningen utan att det påverkar ens rättighets- eller skyldighetsstatus i samhällsgemenskapen (effekten på vår eviga frälsning avgör däremot Gud).

Vi kan se spår av det sanna i alla religioner, utan att bortse från att de också bygger på andra sätt att se på hur människans relation till det eviga är och återspeglas i världen. Försvaret av religionsfriheten måste alltså värna de kristna antaganden som den förutsätter. Fredlig samexistens mellan olika sanningsanspråk i ett samhälle förutsätter enighet om dessa antaganden, samtidigt med friheten att säga nej till vad de sägs uppenbara om Gud – liksom att få förneka att de skulle uppenbara något alls.

Vi ska alltså inte allmänt försvara religionens roll i samhället. Men väl den kristna trons helt avgörande betydelse.

Läs även Vad är religionsfrihet? Dagen förklarar