Under året har flera politiska initiativ syftat till att begränsa eller kontrollera religionens inverkan på människors liv.

Marie Demker

Trons plats i samhället

Alltför få ledare och politiker visar insikt och mognad i dessa frågor.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Under det gångna året har flera politiska initiativ syftat till att begränsa eller kontrollera religionens inverkan på människors liv.

I oklara termer har socialdemokrater och liberaler talat om att förbjuda ”religiösa friskolor” (korrekt benämning är annars konfessionella skolor) trots att de rimligtvis vet att det inte är möjligt utan att riva upp hela friskolereformen. När de någon enstaka gång i medierna pressats på vad de då menar visar det sig handla om att till exempel ta bort frivilliga morgonandakter i skolans regi. Men de båda partierna vill gärna få väljarna att tro att det skulle gå att peka ut vissa skolhuvudmän som ”religiösa” och sedan rakt av förbjuda dem att få öppna skola. Att det redan i dag finns så kallade religiösa skolor som bedrivs i aktiebolagsform talas det tyst om. Inget parti har heller talat om alla de populära förskolor som drivs av Svenska kyrkan och av många frikyrkoförsamlingar i landet. Förmodligen är de också snart i skottgluggen.

Nästa förslag kom när både moderater och kristdemokrater ville förbjuda muslimska böneutrop. Ivrigt påhejade av Sverigedemokraterna menade Kristdemokraternas ledare Ebba Busch Thor att en församling i Växjö som ville ha högtalarutrop en gång i veckan skulle störa människor i deras hem. Och att det inte alls gick att jämföra med kyrkklockor om söndagarna eftersom dessa inte hade något budskap på det sätt som imamens utrop hade.

Ett tredje exempel är när Göteborgs idrotts- och föreningsförvaltning i vintras beslutade att kristna församlingar inte kunde få föreningsbidrag för scoutverksamhet eftersom den ansågs vara religiös. Efter lång kamp har beslutet nu ändrats men principen består, vilket innebär att verksamhet som bedrivs av en kristen församling måste delas upp i ”religiös” och ”icke-religiös” för att tillfredsställa bidragsgivaren.

Detta är tre exempel på hur politiken misstänkliggör religionens plats i samhället. Civilminister Ardalan Shekarabi har också sagt att han tror på ett ”sekulärt samhälle” vilket, menar jag, är en omöjlighet eftersom det skulle innebära ett religionsförtryck av samma typ som i Sovjetunionen. Nu tror jag inte för ett ögonblick att det är vad som Shekarabi menar heller, men naiviteten i relationen till religionens olika uttryck är typisk – religion blir något som individen kan ta på, dölja eller ta av, som vore det bara en sjal, en kippa eller ett kors. Men en religiös övertygelse får ju konsekvenser för mitt sätt att leva och vara, hela tiden och med alla.

Här står en kamp i dag; kring religionens plats och gestalt i samhället. Där behövs samtal och förhandling för att skapa ömsesidig tolerans. Och tyvärr är det alltför få ledare och politiker – både med och utan religiös identitet – som visar insikt och mognad i dessa frågor.

Marie Demker, professor i statsvetenskap.