Ulf Sundkvist, pastor och föreståndare i Pingst­kyrkan i Umeå.

Sverige har utvecklats till ett sekulariserat unikum.

Ulf Sundkvist
Gästkrönikör

Ulf Sundkvist: Vart tog det existentiella samtalet vägen?

När de andliga frågorna förpassats till det privata rummet håller vi på att förlora relationen till trons värld.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

”Man ska inte älska någon. Det gör så ont”, sa han medan tårarna rann. Sedan blev det tyst. Länge. Jag väntade, hela kyrkan väntade på fortsättningen, men det kom ingen. Med viss bävan frågade jag därför: ”Men hur ska man då leva?” Då kom det, med en skärpa som bara den har, som vet vad det handlar om: ”Man måste älska ändå”.

Det som sedan följde var en minnesstund jag sent ska glömma. Det var som om vi gemensamt kom att röra oss mot centrum, mot verklighetens kärna, mot det viktigaste i livet – inte pengar, inte status, inte makt – utan kärlek och gemenskap. Ett sammanhang där vi både förstår och känner att vi är medräknade. Ett sammanhang där vi kan läsa in oss själva i en större berättelse som både var före oss och finns efter oss, en berättelse som döden inte rår på.

Därför är jag bekymrad inför utvecklingen i Sverige. I takt med att politiker och den sekulära staten förpassat de andliga frågorna till det privata rummet håller vi på att förlora relationen till trons värld. I stället för att se tro som en tillgång pekas ofta tro och religion ut som ett hot. Rädslan för religiös fundamentalism grumlar tydligen bilden av sund andlighet. Det är inte bra!

Sociologen Aaron Antonovsky visar i sina studier av överlevare från koncentrationslägren på betydelsen av att vara förankrad i ett större sammanhang. De judiska kvinnornas religiösa kontext, att de såg sig själva indragna i en större berättelse, gav dem både språk och kraft att hantera det meningslösa lidandet. På ett liknande sätt visar psykoanalytikern Viktor Frankl att människan vill skapa mening i tillvaron. Han menar att människor som har ”en existentiell förankring i en större berättelse” har bättre förutsättningar att möta livets utmaningar än andra. Men den som kanske tydligast visat detta i Sverige är religionspsykologen Cecilia Melder. Hennes studier om existentiell hälsa visar att samtal om tro och meningsbärande sammanhang är bra för individen, men också för folkhälsan.

Sorgligt nog har vi under många år sorterat bort det existentiella samtalet från det offentliga rummet. Sverige har utvecklats till ett sekulariserat unikum, därför att tro har förpassas till det privata och religion oftast beskrivits som något negativt.

Därför blir jag särskilt bekymrad när politiska partier går till val på att ställa tro och vetande mot varandra, när dessa storheter egentligen är redskap i samma verktygslåda. Jag tänker att vi skulle behöva gå i motsatt riktning. Sverige skulle behöva uppgradera det existentiella samtalet och upprusta vår gemensamma förmåga att tala om tro, hopp och kärlek. För mig handlar det samtalet också om Jesus. Svaret på frågan hur man finner tröst efter en anhörigs död är inte rationellt.

Lilla Erstagården