Urban Thoms: Kärlek genom rutan i ”Så mycket bättre”

Musiken är inte den största förtjänsten med ”Så mycket bättre”.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Jo, visst fanns det mer under ytan i ”Så mycket bättre”. Helgens avsnitt, då turen kommit till Tomas Andersson Wij att stå i centrum, toppade säsongen. Några program återstår, men i mina ögon är detta svårt att överträffa. Musikaliskt möjligen, men inte som helhet. För bortom alla slarviga schablonbilder av Tomas Andersson Wij som svårmodig, pretentiös poet finns så mycket mer. I ”Så mycket bättre” blir huvudpersonen alltid berättarröst och får indirekt programledarrollen, vilket passar Tomas Andersson Wij som hand i handske.

Mycket av samtalet spinner kring Tomas uppväxt ”i en frisinnad baptistkyrka på Södermalm” och det är mycket kärlek när Tomas beskriver Ebeneser, som hans barndoms kyrka hette.

”I den här fantastiska kyrkan fick jag växa upp. Jag älskade kyrkan, att få komma dit på söndagarna. Jag älskade att hänga med de äldre musikerna”, säger Tomas med en passion som väcker något i blicken hos Eric Saade:

”Jag kan bli avundsjuk på att jag inte fick växa upp i en kyrka. Ni fick musiken så tidigt. Det måste vara helt underbart att musik bara är i ens liv när man är barn”, replikerar Saade.

 

Läs mer: Det finns mer under ytan i ”Så mycket bättre”

 

Tomas berättar om responsen när han som ung pojke sjöng i kyrkan och hur någon sa åt honom när han var tio: ”Tomas, Gud har en stor plan för ditt liv”.

”De fick mig ändå att känna ... du kan ge någonting. Det är en sådan välsignelse, för att tala kyrkospråk.”

Den här gången hade TV4 inte sparat på frikyrkoreferenserna, och frågan är om det ens hade räckt till ett helt program om man hade klippt bort allt prat om kyrkan och tron. Nu fick man i stället en inblick som kändes ärlig, där både glädjen och kampen rymdes. Som ung gillade Tomas hårdrock, men det faktum att djävulen var så närvarande i texterna gjorde det svårt för honom att lyssna helhjärtat. Han berättar också att han var ganska ensam som barn och att musiken blev hans värld. Även en lite skörare sida av artisten skymtar fram:

”Jag framstår som självsäker för att jag har lätt att hitta ord. Jag har skyddat mig väldigt mycket med verbala sköldar för att jag egentligen är så hudlös”, erkänner Tomas Andersson Wij.

Största musikaliska överraskningen den här gången var Kikki Danielssons varma version av ”Hälsingland”, finkänsligt framförd i hambotakt. Men faktum är: musiken är inte den största förtjänsten med ”Så mycket bättre” som programkoncept. Det är snarare den sammanhållning som växer fram mellan deltagarna under inspelningen. Här har vi åtta artister, åtta starka personligheter, som är rörande angelägna att måna om och lyfta varandra. De gnabbas gärna, men utan minsta skymt av elakhet. Tvärtom väljer de att se det bästa hos varandra. Det strömmar en kärlek genom rutan som kanske allra bäst illustreras av Tomas kommentar efter att Uno Svenningsson och överraskningsgästen Arne Johansson från Freda' framfört sin tolkning av ”Ett slag för dig”:

– Jag känner er kärlek och den är helt besvarad.

Lilla Erstagården