Vänliga veckan – året om

– Det kostar mig inget extra att vara vänlig.
Ingemar Eriksson är känd som den trevlige tågvärden på pendeltågen i Göteborg. Han hälsar, ler och önskar alla en bra dag.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor Morgonrusningen är i full gång på Göteborgs central. Högtalarupprop blandas med väsandet från en städmaskin som samlar ihop skräpet efter nattens resenärer.Solen skiner. På spår två har morgonens extra långa tåg från Alingsås nyss kommit in. Det luktar fortfarande lite bränt från hjulen.Morgontåget avgick strax efter sex från Göteborgs central i morse. Ingemar Eriksson började sitt arbetspass då. För att hinna i tid till jobbet klev han upp kvart i fyra hemma på Asperö i Göteborgs södra skärgård.Nu när klockan hunnit bli nästan åtta är det dags för dagens andra vända upp till Alingsås. Ingemar är lång och hela hans ansikte är ett enda stort leende, när han möter resenärerna i dörren.– Välkomna, säger han till morgontrötta och stressade passagerare, som söker efter en ledig sittplats.När tåget börjat rulla ut från centralen tar Ingemar mikrofonen. Tydlig information och ett vänligt bemötande är hans ledord i arbetet.När han kontrollerar biljetterna strör han vänliga ord runt sig och det stora leendet är aldrig långt borta. De flesta passagerare ler tillbaka medan andra mest ser förvånade ut.Tro nu inte att det är lätt att smita in gratis på ett tåg där den här vänlige tågvärden jobbar. Ingen passagerare slipper undan biljettkontrollen. Damen, som försöker sova, får en lätt puff på axeln och killen som pratar i telefonen får ett vänligt men obevekligt ögonkast som tvingar honom till att börja leta i fickorna efter färdbeviset.Ingemar berättar att han också jobbar som biljettkontrollant på spårvagnar och bussar i Göteborg. Där sätts hans tålamod på prov. Det gäller att aldrig tappa humöret.– Jag har faktiskt så här lång stubin, säger han och sträcker ut båda händerna så långt ifrån varandra som det bara går.Här avbryter han sig och ber oss att titta ut genom fönstret.– Ni förstår väl att jag har ett fantastiskt arbete.Utanför tågfönstret glimmar sjön Aspen. Om en liten stund ska vi komma till en av Sveriges vackraste hållplatser. Med sjön Sävelången på ena sidan och sjön Mjörn på den andra finns det få platser som kan slå Norsesund i skönhet. Just i dag ligger sjön spegelblank och en lätt dimma stiger upp över grantopparna, skogsslänterna är alldeles vitprickiga av vårens första generösa blomning.– Jag är nästan aldrig arg och ledsen, men om jag är det så går jag ut i skogen. Där hittar jag harmonin igen.Ingemar berättar att han är uppvuxen i Sjövik, utanför Alingsås. Det fanns fem barn i familjen och nästan alltid lika många grannbarn och kamrater, som hjälpte till i lantbruket, men också hoppade i höet, lekte och busade.– Det var en riktig Sörgårdsidyll. Pappa tog oss med i skogen, jag minns när jag fick styra hästen Frej första gången. Vilken känsla! Mamma var den där omhändertagande typen, med hembakta bullar och allt.I hemmet fanns också en stark gudstro. Ingemar döptes och kom med i pingstförsamlingen redan som barn.– Men min vänliga framtoning har inte med tron att göra. Jag skulle säkert vara precis lika vänlig, även om jag inte var kristen. Min vänlighet finns i min läggning och är antagligen också ett resultat av min uppfostran. Jag vill inte slösa bort tid med att var sur och arg. Uppstår det problem, försöker jag lösa dem och har jag sårat någon ber jag om förlåtelse.På arbetet talar Ingemar aldrig om sin tro. Han vill hellre vittna genom gärningar än genom ord.– Tron är ett ankare för mig. En trygghet som ger stabilitet åt livet.Men visst har tron prövats. Ingemar har inte haft ett sorglöst liv.– Alla möter problem och sorger i livet, det är hur vi förhåller oss till det som är det viktiga.Att vara vänlig behöver inte betyda att alla medmänniskor runt omkring uppskattar vänligheten. På en direkt fråga antyder Ingemar att det finns arbetskamrater som tycker att han ”smörar”.– Det där handlar om kemi. Alla människor går inte ihop. Men om man försöker vara extra vänlig mot sura människor, brukar det lösa sig till slut.Ingemar rycker på axlarna och säger att han inte går och grämer sig över personer som bemöter honom dåligt. Det glömmer han och ser framåt i stället.Han verkar inte heller vara typen som ”smörar” för att själv få fördelar eller komma i bättre dager.Däremot verkar han göra sitt yttersta för att rätta till saker som gått snett. Han berättar om mannen som blev helt hysterisk när tåget var tjugo minuter försenat på grund av ett tekniskt fel.– Mannen var orolig för att komma för sent till sitt arbete. Jag försökte lugna honom och frågade var hans arbetsgivare hette och vad han hade för telefonnummer.Ingemar löste problemet enkelt och okonventionellt. Han ringde upp arbetsgivaren, bad om ursäkt för förseningen och förklarade att en av hans anställda skulle komma för sent till jobbet den här dagen.– Du skulle ha sett mannens ansikte, när jag kom tillbaka och sa att jag pratat med hans arbetsgivare.Ingemar är inte rädd för att få lite mer arbete. Han ringer hellre ett telefonsamtal för mycket än ett för lite.– Att ta ansvar och våga be om ursäkt, även när felet egentligen ligger hos någon annan, är viktigt för att människor ska känna att de får bra service.Ingemar minns också pappan som blev överraskad och glad när en förlorad plånbok kom tillrätta.– Med hjälp av två telefonsamtal hade vi återfunnit plånboken. Det var inte alls svårt.Att vara vänlig är inte detsamma som att vara mesig. Ingemar säger ifrån när han ser någon som bryter mot de gemensamma reglerna.– Om någon smutsar ner sätet med sina skor, förstör de för många andra. Då säger jag till.Men är Ingemar alltid så där vänlig?En herre som kliver på tåget i Alingsås försäkrar att Ingemar absolut är den vänligaste tågvärd han mött och han är likadan varje dag.I tågvärdarnas pausrum muttrar en kollega att sådär vänlig som Ingemar är orkar ingen människa vara. Han är bara för mycket.Ingemar skrattar gott och säger att han också är stamkund på en intill liggande blomsteraffär. Där köper han blommor till sin Marie-Louise.– Det går inte bara att vara vänlig på jobbet, jag vill vara vänlig hemma också. Det blir en blombukett då och då och massor av vänliga ord förstås.– Fast det där med att laga mat, det borde jag verkligen förbättra. Där är min svaghet. Jag är bättre på att fixa trasiga varmvattenberedare och vintertrötta gräsklippare.
Lilla Erstagården