Eleonore Gustafsson, porträttbild.

Om nu livet börjar vid befruktningen, varför är det i så fall så tyst om missfall? Varför heter det i så fall missfall och inte dödsfall?

Eleonore Gustafsson
Krönikör

Varför så tyst om missfall?

Alla behöver inte en rit. Men vissa kan behöva det.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Min vän väntade barn. I elfte veckan besökte hon barnmorskan, ultraljudet visade att barnet hade dött, antagligen redan i vecka nio.

För att få fostret att lämna livmodern fick hon ett abortmedel med sig hem. Min vän är abortmotståndare, hon tillhör en kyrka som menar att livet börjar vid befruktningen. Men fostret var ju redan dött, så hon gjorde som barnmorskan sa.

Mitt i natten vaknade hon av förlossningsvärkar. Hon rusade mot badrummet och väl inne på toaletten rann fostret ur henne. Hon reste sig upp och tittade ner i toastolen. Där nere låg ett litet barn, inte mycket större än en valnöt. Chockad gick hon till sovrummet för att hämta sin man. ”Vad ska vi göra?” frågade hon, ”ska vi spola ner det?” Rådvilla tittade de ner på det som låg där.

Min vän finns inte på riktigt. Hon är en fiktiv person. Hon skrevs fram enkom för denna krönika. Hon representerar det som är var fjärde kvinnas erfarenhet, det vill säga missfall. Och jag har slagits av att jag som pastor inte har något svar. Vad ska man göra när ens efterlängtade barn ligger i toastolen?

”Abort är mord” har jag hört kristna säga. Men i så fall borde det heta dödsfall och inte missfall. Men inte ens abortmotståndarna verkar ha ett kristet språk för missfall. Varför denna tystnad?

Jag bläddrar i ”Gudstjänstboken” för att få råd. Alltså den handbok som tillhandahåller Evangeliska frikyrkans, Pingströrelsens och Svenska alliansmissionens olika gudstjänstordningar. Alltså den bok som jag som pastor har som arbetsverktyg vid livets olika skeden. Men där står det inget om missfall. Där finns endast en begravningsordning för dödfött barn, alltså en ordning som förutsätter att barnet ligger i en kista, inte i en toastol.

Visserligen finns det en ordning för en privat familjeandakt som man kan ha strax efter ett dödsfall. Men den ordningen har inget språk för de känslor och tankar som en avslutad graviditet bär med sig.

När jag hört mig för har jag insett att en del pastorer, präster och diakoner hittat på egna ritualer att använda vid missfall. En viktig del i en sådan rit har varit att lägga önskan om ett nytt barn i Guds händer. Men också att be om hälsa och läkedom. Missfallet kan ha inneburit att livmodern skadats. Därför bör man, precis som Jak 5:14 föreskriver, smörja med olja och be om hälsa och välgång. Det har också funnits ett behov av att lägga oron i Guds händer, oron för framtida komplikationer.

Missfall kan se olika ut, de kan vara mer eller mindre traumatiska. Alla behöver inte en rit. Men vissa kan behöva det.

Kanske är kristenhetens oenighet i abortfrågan anledningen till att det saknas ett kristet språk för missfall. För om man uppgraderar missfall till ett dödsfall, ja då blir abort otvivelaktigt mord. Så hur bör man som kristen egentligen tänka kring missfall?