Bokrecension: Grottdramat i Thailand blev Mikko Paasis livs revansch

"Grottdykaren - Mikko Paasi och den dramatiska räddningsoperationen"

Författare: Johanna Elomaa

Förlag: Lind&CO (283 sidor)

Miljoner människor följde sommaren 2018 de tolv tonårspojkarna från fotbollslaget Vildsvinet och deras tränare som satt fast 2,5 kilometer in i berget i norra Thailand. Det som var tänkt att bli ett trevligt litet äventyr slutade på grund av vädrets makter i två veckors becksvart mörker, utan mat.

Det fanns inga kartor över grottsystemet, inga erfarna grottdykare och ingen lämplig utrustning i landet, och inte heller någon plan för hur räddningen skulle organiseras. Ett upprop om ”STARKA frivilliga dykare” lades ut på Facebook, och trots att kraven på specialkompetens var övertydlig anmälde sig tiotusentals människor att hjälpa till. Sannolikt drunknade en del bra erbjudanden i denna mängd.

En av den här bokens största förtjänster är att den ger ett inifrånperspektiv på den räddningsaktion där de fysiska kraven bara överträffades av de mentala. Inhemska myndigheter och thailändsk och utländsk militär blev snabbt inbegripna i en ovärdig kamp mellan egon. Rivalitet och hackordningar gick före uppgiften. USA:s, Englands och Australiens specialstyrkor ville gärna ta åt sig äran vid en eventuell framgång, men ville inte ta risken av att fläcka sina vapensköldar om något gick snett. När få trodde på framgång var frivilliga mer lämpade syndabockar. Så kom det sig att finländaren Mikko Paasi, som rest dit för att ställa sin unika dykutrustning till specialstyrkornas förfogande, blev en del av operationens kärntrupp när den skulle genomföras. I ett slag blev förväntad biroll huvudroll.

Mikko Paasi har sedan barndomen ett stort intresse för dykning. Men kanske var det detta att han som 16-åring vådasköt en god vän som fick honom att specialisera sig på dykning. Det ödesdigra skottet ledde till att han blev verbalt och fysiskt hotad hemma i Finland och att karriärvägar stängdes. Själv tyckte han sig förtjäna allt han råkade ut för. Så flydde han bort till havsdjupen i Thailand. Längre bort kunde han knappast ta sig. Men där utvecklade han dykningen till fulländning genom vrakdykning och olika räddningsuppdrag. Mannen som sökte ro för sitt eget trauma genom att hjälpa andra skulle nu med fara för sitt liv ta ansvar för att rädda 13 unga liv. Vad skulle omvärldens dom bli om han misslyckades?

Alla räddades! Och i september 2018 mottog Mikko Paasi Thailands finaste hederstecken för sin insats.

Mikko tänker att han lämnade bergets inre som en mjukare och bättre människa. Han utesluter inte högre makters hjälp, och han är övertygad om att pojkarnas tro hjälpte dem att vara lugna. Varje gång han passerade statyn ”Lady of the Cave” vid grottans ingång stannade han till och bugade. Han talar också om betydelsen av de tusentals stöttande hälsningar han fick på sociala medier under operationens gång.

En berättelse måste alltid begränsas, och detta är boken om Mikko Paasi, inget annat. Förlaget är också så tydligt man kan begära med detta. Men med detta sagt måste ändå medges att berättelsen skulle ha berikats av lite mera bredd och djup ibland. Visserligen verkar dykarna likt korpral Munter i Fänrik Ståls sägner vara "tröga i ord, men kvicka i faran". Men ändå.

Att framställningen inte är kronologisk är bra, men det tar ett tag innan man kan särskilja berättarrösterna och bildmaterialet med texter kunde vara bättre.

Men läs boken, det är den värd!