23 september 2020

En tidning på kristen grund



Kultur

Anna Lindman lyfter religionsfrågor på bästa sändningstid

Säg religionsjournalistik och bilden av programledaren Anna Lindman dyker upp. I femton år har hon gjort tv om existentiella frågor. I kväll börjar andra säsongen av hennes program ”Meningen med livet”.

1 av 5

11 september 2001. Anna Lindman gör sin första dag på SVT:s Nordnytt-redaktion i Umeå. När hon knackar på den halvöppna dörren som leder in till redaktören säger han knappt hej, utan utbrister "Det här är helt sjukt". På tjock-tv:n i rummet kan Anna Lindman och redaktören se hur ett av flygplanen flyger in i World Trade Center.

– Det var ju ingen som då förstod vidden av det som hände. För mig var resten av dagen bara en sorts dimma och jag ville hem till min familj.

– Ganska snabbt stod det klart att det var islamistiska extremister som låg bakom dådet. 2001 fanns en annan aningslöshet kring islam än vad vi ser i dag. Vi visste skillnaden på KG Hammar och Ulf Ekman, men inte på olika delar inom islam. I det kände jag att jag hade en viktig journalistisk uppgift.

Under de senaste femton åren har Anna Lindman gjort vad hon kunnat för att råda bot på okunnigheten kring religiositet. 2003 programledde hon "Existens", vilket följdes av "Annas eviga" och "Från Sverige till himlen" där hon besökte troende människor. Respekt och öppenhet har alltid varit hennes ledord, även om hon ofta känner att hon inte håller med dem hon möter.

Läs mer: Religions-tv på sparlåga

Nu träffas vi på ett lunchställe i Hornstull i Stockholm, i samma område som Anna Lindman bor. Säsong två av hennes program "Meningen med livet", där kända svenskar delar sina existentiella funderingar, har premiär om bara en vecka. Samtidigt börjar Anna sitt halvårsjobb på "Uppdrag granskning". Där har hon tidigare gjort en programserie om Knutby, en granskning som nu är nominerad till det prestigefulla tv-priset Kristallen.

När Anna Lindman började göra religionsjournalistik hade hennes inriktning däremot inte särskilt högt anseende.

– Religionsjournalistik hade låg status av samma anledning som kristendomen hade det, en slags töntstämpel. Man tyckte att det var bakåtsträvande med religion; ingen framgångsrik svensk höll på med tomtar och troll. Om man hade en tro, var det absolut en privatsak och om någon sa i fikarummet att den var mormon, blev det helt tyst. Men jag har alltid stått för att religion och livsåskådning är intressant, säger Anna Lindman och äter målmedvetet från sin sallad.

Innan var döden abstrakt och extremt läskig för mig, men jag är ett levande bevis för att det blir lättare att hantera döden om man pratar om den.

Under uppväxten var Anna Lindman musikledare och konfirmationsledare inom Svenska kyrkan, men i dag är hon tydlig med att hon inte tillhör något samfund eller bekänner sig till en viss tro.

När hon började göra religions-tv svarade hon inte på frågor om sin egen övertygelse av samma anledning som att en politikreporter aldrig avkrävs sin politiska färg.

– Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan om min egen övertygelse och träffat journalister som inte nöjt sig med mina argument, vilket varit obehagligt. Huruvida jag har en egen tro är inte relevant för hur jag sköter mitt arbete, slår Anna fast.

Jag tar svaret som en vink om att det inte är lönt att gå in på det personliga. Anna Lindman är noga med att skilja på privat och professionellt. Hon lyfter gärna upp samtalet på en samhällelig nivå och gör skarpa analyser kring Sveriges sekularisering. Folkhemmets framväxt och urbaniseringen som gjorde att många människor lämnade sina hemförsamlingar är möjliga förklaringar till Sveriges exceptionellt snabba sekulariseringsprocess, tror hon.

Läs mer: SVT-program om sekter anmäls för diskriminering

– Under 1960- och 70-talen fick religionen mindre plats i det offentliga rummet. Tro var förenat med anti-intellektualism och skrockfullhet och stod för något icke-rationellt i ett samhälle där rationalitet var ett högt ideal. I det växte en ny svensk identitet som sekulär fram.

Inom sekulariseringsforskning nämns ofta filosofen Ingemar Hedenius, som på 1950-talet förkastade organiserad kristendom i boken ”Tro och vetande”. En omfattande kulturdebatt följde och skapade svallvågor lång tid framöver. Men sedan, i början av 2000-talet skedde ett slags trendbrott, menar Anna Lindman. Då klev bland annat Göran Persson fram och berättade att han skulle vilja bli präst om han inte vore politiker.

– I dag är det tydligt att, om inte religion, så i alla fall andlighet, har en högre status. Många bejakar en idé om att vi inte har alla svar. Det är inte så känsligt att säga det längre. Många runt mig kan väldigt lätt säga att de har någon slags tro och det blir inte lika stort ramaskri som det hade blivit om en journalist på Expressen på 1970-talet hade sagt samma sak.

Du har tidigare sagt att vi har slarvat med de existentiella frågorna. På vilket sätt?

– När kyrkan inte längre är den auktoritet den en gång var, har det uppstått ett vakuum kring de existentiella frågorna. Vi har varit duktiga på att ordna samhället, göra karriär, träna och ta hand om våra tänder, säger Anna Lindman och tar själv upp en tandpetare.

– Däremot har vi rationaliserat bort behovet av att ta hand om våra existentiella dilemman och göra det filosofiska arbetet som det innebär att vara människa. Rent psykologiskt behöver vi människor bilder och berättelser för vår tillvaro, vi behöver reflektera kring frågor om liv och död och vi har svårt för att leva utan mening.

Anna Lindman påpekar att mycket av det som sekulariseringen gjorde i Sverige var behövligt för att göra upp med snäva och snåla religiösa strukturer, men hon ser också nackdelar med att vetenskapstron blev allenarådande eftersom ett sådant synsätt ”inte funkar för alla”.

Varför är det viktigt att tala om existentiella frågor?

– Vi kan inte leva annars, säger Anna, som att det vore den mest självklara saken i världen.

– Vi måste fundera på de här frågorna. Som hela, fungerande människor måste vi bejaka hela oss själva. Frågorna kommer ändå ikapp.

– Dessutom ser vi en samtid som inte funkar. Våra basala behov är tillfredsställda och vi är tryggade från existentiella hot, men ändå mår vi dåligt, ändå har vi panikångest och känner meningslöshet. Vi tror att det ska vara enkelt att vara människa, men det är jobbigt att leva. Och vi måste hantera vår egen dödlighet.

När Anna Lindman gör tv-program om religion och filosofi möter hon många av sina egna livsfrågor. Programmet "Döden, döden, döden" blev till exempel ett sätt att ta itu med den egna dödsrädslan.

– Innan var döden abstrakt och extremt läskig för mig, men jag är ett levande bevis för att det blir lättare att hantera döden om man pratar om den. Nu känns den inte lika skrämmande längre.

– I det tror jag också att ritualer är jätteviktiga. Som i gudstjänsten när man läser upp alla som har fötts och dött. Utan ritualernas hjälp mår vi sämre.

För att täcka våra behov av rit, gemenskap och av att stöta och blöta svåra frågor, tror Anna Lindman att vi kommer att hitta nya mötesplatser.

– Sekulariseringen rubbade oss ur en basstruktur av trygghet och tillhörighet. Vi behövde göra upp med vissa religiösa strukturer, men moderniteten har också gjort oss stumma för livets mysterium. Nu måste vi hitta något nytt. Att mötas och samtala om de här frågorna är en bra början.

Malina Abrahamsson

Malina Abrahamsson är reporter på Dagens kultur- och livsstilssidor.

Fler artiklar