28 september 2020

En tidning på kristen grund



Kultur

Bakgrund: Antireligiös humanism en ny företeelse

Ord definieras ofta genom sina motsatser. Så har begreppet humanist för många kommit att förknippas med en sekulär, i motsats till religiös, livssyn.

I Sverige har vi organisationen Humanisterna som till största delen ägnar sig åt religionskritik. I USA finns American Humanist Association vars motto är god utan Gud och som bland annat utnämnde ärkeateisten Richard Dawkins till årets humanist 1996. I sitt tacktal liknade Dawkins religiös tro vid ebola – lika farligt men svårare att utrota.

Men denna icke- (och i vissa fall anti-) religiösa förståelse av begreppet är relativt ny.

I Europa användes begreppet humanist på 1300-talet om de som ägnade sig åt studia humanitas – studiet av den klassiska poesin, retoriken, historien och moralfilosofin.

Genom att studera dessa ämnen odlade man de specifikt mänskliga förmågorna att tala och att tänka och utvecklade således sin mänsklighet.

Djupt troende renässanshumanister som Erasmus av Rotterdam (1469–1536) och Thomas More (1477–1535) bidrog till att förena humanismens bildningsideal med en kristen livssyn.

Den sydafrikanske teologen och pastorn John W de Gruchy försöker i sin bok ”Bekännelser av en kristen humanist” att utmejsla vad det innebär att vara både humanist och kristen. Förutom att beskriva vad han menar kännetecknar ett sådant förhållningssätt, behandlar han också vad han kallar för avpersonaliserande religion – former av religiositet där man implicit eller explicit förväntas förneka sin mänsklighet och sin personlighet.

Många som lämnar kyrkan gör det för att de har upplevt att de inte har fått plats med sina frågor och funderingar eller kunnat växa och de Gruchys påstående att vi inte kan lämna religionskritiken åt ateisterna tror jag är alldeles riktigt, inte minst eftersom vissa av dem inte är intresserade av att göra distinktioner mellan olika former av religiositet.

”Kärleken är en personaliserande kraft”, säger karmelitermunken Wilfrid Stinissen.

John W de Gruchys bok kan fungera som en utmärkt utgångspunkt för att kritiskt analysera avpersonaliserade former av religion och hjälpa oss att hitta kriterier på vad som kännetecknar en livsbejakande kristendom. Kanske behöver vi, vid sidan om deklarationer om ”rätt lära” också deklarationer som gör oss vaksamma på destruktiva former av religiositet.

Christoffer Skogholt

Fler artiklar