Bokrecension: Åldrandets elände och dess stora möjligheter i "Lev hela livet" av Bengt Brülde

Titel: "Lev hela livet"

Författare: Bengt Brülde

Genre: Filosofi

Förlag: Fri tanke (693 sidor)

Denne forskare i livskvalitet och hälsofilosofi försöker inte göra oss äldre på gott humör med hjälp av lättköpt positivt tänkande. Att tugga i sig de 406 sidorna i hans bok ”Lev hela livet” är lite som att käka stenugnsbakat knäckebröd. Knastertorrt ibland – faktarutor, faktarutor, faktarutor – men närande och nyttigt.

Här finns mycket kunskap om åldrandet hämtat från olika relevanta discipliner: sociologi, psykologi, medicin – men kanske mest från filosofin. Det är just ­filosoferandet som gör den här boken till något extra. Knäcke­brödets välsmakande pålägg, så att säga. Författaren vänder och vrider på begrepp, synar fakta från olika vinklar, citerar frikostigt andra tänkare med andra åsikter än de han representerar. På så sätt stimuleras läsarens egna reflektioner.

Brülde skriver inte bara om ­livets gång, han reflekterar också över livets innehåll. Det goda livet är en sak. Det meningsfulla livet en annan, menar han.

Det goda livet handlar om mig själv, mitt eget välmående, min ­sociala och ekonomiska status, allt det där vi brukar bunta ihop i begreppet "livskvalitet". Men, skriver författaren, "det är inte rimligt att bara försöka se till att själva bli så lyckliga som möjligt, utan vi bör också försöka leva ­meningsfulla liv och ta hänsyn till vad moralen kräver av oss."

Brülde talar alltså inte om livets mening, utan om ett meningsfullt liv. Han motiverar sitt val av ­begrepp utifrån en ateistisk ståndpunkt. Ett meningsfullt liv är inte beroende av syfte och uppgift, hävdar han.

Det rimmar illa med kristet tänkande, där livsmeningen i hög grad vilar på tron att Någon ville vårt liv, och att Någon vill något med vårt liv. Någon = Gud.

Att Brülde är ateist betyder dock inte att han brister i respekt för religion, eller att han är renodlat materialistisk. Tvärtom, andlighet upptar rätt mycket utrymme i denna bok. Han ser ett värde i traditionella religioner men sympatiserar främst med icke-dualistisk, meditativ andlighet, som till stor del har sina rötter i buddhismen.

Även om kristen tro inte ingår i Brüldes recept för ett meningsfullt liv på ålderns höst så hör jag ändå ekot av Bergspredikan i mycket av det har skriver om ansvar och moral. Att inte bara söka det egna välbefinnandet utan också andras väl är en viktig pusselbit i författarens bild av livsmening. Precis som i Jesus undervisning.

Filosofin hindrar inte författaren från att komma med handfasta och konkreta råd om hur en människa ska hantera åldrandet rent praktiskt. I boken finns allt från tips om när man ska börja ta ut pensionen till hur man ska tänka när det gäller kvarlåtenskapen.

Rådgivningen om vad äldre människor bör göra för att släppa taget om det förflutna och förlåta sig själv och andra i stället för att trampa ner sig i bitterhetens träsk får dock lite av psykologiska knep över sig. Det blir väl mycket gärningslära. Under läsningen av det avsnittet längtar jag efter det teologiska storordet "nåd".

Men när författaren talar om värdet av att fokusera mer på åldrandets möjligheter i stället för att bara se åldrandets svårigheter är jag med. Utan att förneka det smärtsamma i att förlora vissa­ förmögenheter pekar han på möjligheten att även i hög ålder utvecklas moraliskt och andligt. Lära sig nytt. Och göra nytta, eller ”göra gott” som Brülde uttrycker det, till exempel som mentor och bollplank åt yngre. Eller genom att skänka pengar åt välrenommerade hjälporganisationer.

En av mellanrubrikerna i boken sammanfattar väl dess budskap: ”Att bli äldre: Både elände och stora möjligheter”.

Så sant, så sant.