Coldplay experimenterar i inbjudande gospelljus

Coldplay

“Everyday life”

(Warner Music)

Betyg: 4/5

Coldplay har harvat på oförtrutet sedan mina gymnasieår i slutet av 1990-talet. Skiva för skiva har supergruppen levererat ungefär vad jag förväntat mig. Oftast väldigt bra, dock med få överraskningar.

Men på nya generöst tilltagna dubbelskivan “Everyday life”, som smyger igång med filmiska stråkar, händer det. Musikaliskt överraskas jag gång på gång och det blir omöjligt att försöka genrebestämma albumet som helhet. “Trouble in town” ger mig Sting/The Police-vibbar, tugget i “Arabesque” för tankarna till Stevie Wonder innan det löses upp i klassiskt storslaget Coldplay-manér och “Broken” är något så otippat som en “call and respons-gospel” med svällande körinsatser och avskalat pianokomp.

Men ännu mer förvånas jag av orden. När de föregående albumens texter, pendlande som de är mellan vemod och eufori, har kunnat tolkas på de flesta sätt är den sistnämnda gospellåten en ren bön: “Oh Lord. Come shine your light on me.”

Titelspåret “Everyday life” avslutas med ett upprepat “Hallelujah” och vackra “Daddy” har ett överjordiskt skimmer över sig i stil med “Everglow” där saknaden av en nära person blandas med ett lågmält hopp. Min nyfikenhet växer. Finns det en personlig tro där någonstans och hur ser den i så fall ut?

Jag lyssnar på sakrala “When I need a friend” när solen för en kort stund lyser in genom köksfönstret. “Holy, Holy. Dove descend.” Den känns som en hemkomst.