Dan Ekborg briljerar i judiska klassikern "Spelman på taket"

Tevye för samtal med Gud och söker råd när han ställs inför svåra situationer. Men han anser att det är fel att be om saker för egen vinnings skull. Hans tes "det är ingen skam att vara fattig, men ingen ära heller" manifesteras i musikalens örhänge " Om jag hade pengar". Genom sin tro är Tevye villig att visa barmhärtighet med de som har det sämre. Han öppnar sitt hem för en flykting men avfärdar de revolutionerande idéer denne ger uttryck för.

Pia Johansson är utmärkt som den kärva och kvicktänkta Golde med ett hjärta av guld. Den sceniska kemin mellan henne och Dan Ekborg, som de tidigare gett prov på i exempelvis ”Vem är rädd för Virginia Woolf”, ger föreställningen extra nerv.

Scenografin och ljusdesignen är snillrik. Drömska landskap breder ut sig, ett bröllop skimrar av högtidlighet och lycka och en enkel stuga lyser som symbol för att glädjen bor där. Musikalens signatur spelmannen är en balanskonstnär som inte bara syns traktera sin fiol på hustak utan också vandrar våghalsigt på parkettens stolsryggar.

Regissören Ronny Danielsson är erkänt skicklig på att arrangera masscener. Här når körens och dansarnas sammanflätade insatser svindlande höjder – vilket givetvis även koreografen Roger Lybeck ska ha kredit för. Ett exempel är spelöppningen då de som en kropp väller in och stöttar Tevye i sången "Traditzie" om hur viktiga traditionerna är som livlina i Anatevka. Byn där alla har något på huvudet av ödmjukhet inför Gud.

Folket i den lilla judiska bosättningen i Tsarrikets Ryssland tycks till en början ha en fridfull tillvaro. Men i bakgrunden finns hotet från tsaren som kan rycka undan villkoren för deras liv. En del bybor vägrar att ta till sig hemska nyheter om judiska byar som bränts ned och folk som tvingats fly. Andra vill likt mannen som frågar rabbin ”Finns det en välsignelse för tsaren?” skydda sig genom att fjäska för makten. Svaret det finns en välsignelse för allt följs av viskningen ”Gud bevare oss för tsaren”.

Huvudtemat i musikalen är kvinnors rättighet att själva avgöra vem de ska gifta sig med kontra traditionen att en äktenskapsmäklerska ska para ihop dem med en lämplig, helst rik, man. Tevyes och Goldes tre giftasvuxna döttrar gör alla uppror och väljer ”högst opassande män” som de i hemlighet förlovar sig med. Det gör fadern förtvivlad och vad gäller Chava full av vrede. Hon vill ju begå det värsta brottet - gifta sig utanför religionen. Därtill med den svurna fienden, en ryss.

Döttrarna har alla sin speciella stund i strålkastarljuset. Samstämmigt förklarar de att kärleken är störst av allt och vädjar att fadern ska ge dem sin välsignelse. Mest avtryck gör den modiga Hodel – fint gestaltad av Frida Modén Treichl. Hon gifter sig med den fritänkande läraren. När han för sitt motstånd mot tsarregimen sätts i fångläger i Sibirien reser hon för att vara nära honom.

Lovtalen till kärleken gör att Teyve måste få veta om Golde någonsin älskat honom. De lever ju i arrangerat äktenskap. I en stilfull och ömsint badkarsscen vågar han till sist fråga henne.

Äktenskapstvisterna, som symboliserar att patriarkatet störtas och Tevyes ögon öppnas för nya idéer, känns aldrig riktigt omskakande i denna tolkning. Från början framgår nämligen att det är kvinnorna, om än i lönndom, som styr i familjen. Tevye faller ganska lätt till föga för döttrarnas önskemål. Han tillstår också att det nog är bra med utbildning även för kvinnor. Småflickorna ska gå i skola.

När förföljelsen av judar drabbar byn Anatevka med full kraft märks heller inte särskilt mycket oro och rädsla i denna tolkning. En man som manar dem att stanna och slåss dämpar Tevye med ord om att våld föder våld.

Det hade inte skadat med lite mer svärta och sälta i föreställningen. Grundtonen är mjukt humoristisk. Det enda som direkt faller ur ramen är en plump skelettdans.

Utan tvivel blir denna Spelman på taket en publikfavorit. Det är även en av de mest lyckade uppsättningar av Ronny Danielsson som jag sett och jag har sett åtskilliga.

Ingegerd Rönnberg

---

Fakta: Spelman på taket

• Manus: Joseph Stein, musik Jerry Bock och sångtexter Sheldon Harnick.

  Scen: Kulturhuset stadsteatern, spelas på Dansens Hus i Stockholm.

  Regi: Ronny Danielsson.

  I rollerna: Dan Ekborg, Pia Johansson, Tove Edfeldt, Frida Modén Treichl, Stina Nordberg, Samuel Fröler, Glenn Edell, Jonas Schlyter med flera.

  Scenografi: Lars Östbergh.

  Ljus: Mikael Kratt.

  Koreografi: Roger Lybeck.

  Musikansvarig: Joakim Hallin, som även är kapellmästare för orkestern.

---