Kultur

Det dåliga samvetet har gjort comeback

”Moralen i allmänhet och det dåliga samvetet i synnerhet är tillbaka. Miljöfrågan är bara ett exempel”, skriver prästen och jesuitpatern Dominik Terstriep.

1 av 2

Allt oftare känner människor med tanke på miljöförstöring och klimatkrisen dåligt samvete. Semesterresan till Thailand har kostat 2,9 ton koldioxidutsläpp som motsvarar 36 procent av medelsvenskens årliga utsläpp (cirka 8 ton).

I ett hållbart samhälle skulle koldioxidutsläppet per person ligga på cirka 1,5 ton. Somliga känner sig utpekade som miljöbovar eller till och med miljöterrorister. Dessa vill man inge dåligt samvete.

Det talas ibland om en ny moralism med miljöskyddets förtecken. Den första gruppen känner reflexartat dåligt samvete när de blir varse det egna handlandets följder, den andra ska få dåligt samvete för att ändra sitt beteende. Hur som helst är moralen i allmänhet och det dåliga samvetet i synnerhet tillbaka. Miljöfrågan är bara ett exempel. Man skulle kunna lägga till fördelningen av samhällets och världens resurser, vapenexport och migrationsfrågan. Då har vi inte ens berört det som ligger närmast, det personliga livet med dess misslyckanden och försyndelser som tynger vårt samvete.

Nej, vi tycker inte om att ha dåligt samvete. Det stör vår frid, tar ifrån oss harmonin, upprör eller förkrossar oss. Verkligen inga roliga känslor. Somliga har ett ömtåligt samvete och känner dess styng av minsta lilla försyndelse eller vad de uppfattar som sådant. Här måste man skilja vad som är objektiv skuld eller oberättigade skuldkänslor. Andra däremot har ett "generöst" samvete och "sväljer kameler" utan att för den skull få ont i magen.

Dessa skillnader finns onekligen, och visst kan man å ena sidan fråga sig om det alltid är berättigat att få dåligt samvete och å den andra om det är möjligt att döda samvetet. Hur som helst verkar det som om samvetets röst gör sig hörd i de flesta om inte i alla människor. Denna röst påminner oss om att det vi har gjort, just nu gör eller tänker göra, inte är rätt.

Läs mer | Joakim Hagerius: Kritisera gärna Greta Thunberg

Men samvetet har också en positiv sida. Det kan tala om för mig att jag inte har något val, att jag måste handla just på ett bestämt sätt. Vi kan tänka på ett samvetets helgon som österrikaren Franz Jägerstätter. Han vägrade militärtjänsten i den tyska armén under Andra världskriget eftersom han såg kriget på den nationalsocialistiska sidan som orättfärdigt. Med sitt beslut riskerade han inte bara sitt eget liv utan också trakasserier och kollektiva straff för sin familj. Han kunde inte annat och förblev, mot biskopens och kyrkoherdens inrådan, sitt samvetes röst trogen. År 1943 avrättades han av nazisterna. Vad är samvetet som inger människan sådana radikala beslut?

Bibeln talar om att Guds lag är inskriven i människans hjärta. I Andra Vatikankonciliets författare gick ännu längre när de beskrev samvetet som en mötesplats mellan Gud och människa. ”Samvetet är människans hemligaste rum och hennes helgedom. Där är hon ensam med Gud, och där, i sitt innersta, kan hon höra hans röst.” Samvetet framstår som Guds ord som ekar i människans inre. Och det ordet kan inte bara förnimmas av några få specialister eller utvalda, inte bara av kristna eller troende utan av alla människor som uppmanas genom det ”att älska och att göra det goda och att undvika det onda”.

Samvetet har det sista ordet. Om det är Guds röst i människan måste det ha denna avgörande betydelse. Konciliefäderna var inte enfaldiga. De visste att människan kan ta miste "på grund av ohjälplig okunnighet" men samvetet förlorar för den skull "inte sin värdighet". Man kan ignorera det eller genom dålig vana nästan bli blind men samvetets röst finns kvar, och det ger människan en uppfattning om det Gud vill. Det finns få saker i människans liv som tillskrivs en sådan dignitet.

Samvetet måste åtlydas om vi utgår ifrån att Gud gör sig hörd genom det. Här börjar förmodligen problemet för de flesta. En insikt behöver inte nödvändigtvis få följder. Man kan skjuta den åt sidan, diskutera bort eller bedöva den. Om jag inser att mitt handlande är fel och jag ännu inte slutat handla på det sättet, har på det praktiska planet ingenting förändrats, även om insikten är det första nödvändiga steget mot en förändring. Samma gäller för den positiva sidan. Om jag i samvetet insett att jag måste hjälpa någon, har jag ännu inte gjort det.

När börjar vi då ändra oss? Vad gäller det dåliga samvetet kanske inte förrän vi känner ånger. Det dåliga samvetet i sig självt innesluter ännu inte hjärtats omvändelse. Man står så att säga kvar på samma plats där man begick synden och fortsätter kanske handla fel även om samvetet besvärar en. Det är först genom ångern som en människa aktivt avsäger sig synden, till exempel ett skadligt beteende eller en begången oförrätt. Ångern får henne att lämna självhävdelsens borg där hon förskansat sig. Den är en aktivt arbetande smärta över det man ställt till med samtidigt som det goda man längtar efter upplyser den.

I ångern sörjer vi inte endast våra begångna synder utan benämner dem som sådana och tar uttryckligen avstånd ifrån dem. Vi vill helst göra det gjorda ogjort och uppnår just där vår personliga gräns. Vi kan inte till fullo lösa upp knutarna eller utplåna skulden. Visst kan vi göra en del för att begränsa följderna eller gottgöra skadan. Men vi får aldrig bort det som vi genom vårt handlande eller underlåtande har satt till världen. Det finns nu och har sin egen historia som är svår att påverka.

Ångern måste därför vara parad med hoppet om Guds barmhärtighet, annars leder den till förtvivlan. Ånger utan hopp – det var Judas ånger, ånger med hopp – Petrus. Det dåliga samvetet leder i bästa fall till ånger och därifrån till Gud. Han kan skänka den förlåtelse och den återställelse som vi själva inte kan åstadkomma. Om vi bara tar vår tillflykt till honom!

Också i miljökrisens tidevarv som förorsakats av oss människor finns hopp om vi lyssnar till Guds röst i vårt inre, ångrar vårt beteende och vänder oss till Gud. Just det sistnämnda görs kanske för lite. Många tror fortfarande att vi klarar oss av egen kraft och kan få bort skuldberget. Visst kan vi komma en bit på vägen med våra insatser och bör göra allt vi kan. Men varför inte ”släppa in” den som kan utplåna människornas synd? Och det gäller inte bara för miljökrisen utan för allt vårt handlande som stör eller förstör det liv och de relationer som Gud har anförtrott åt oss.

Fler artiklar för dig